Annica Tigers Blog

Placebo är en kraft att räkna med. Har botat sjukdomar som cancer. Tron till Gud kan hela den olycklige även om Gud i sig inte existerar.

Jag har mist en son hastigt i en trafikolycka för exakt ett år sedan. Jag har svårt att tycka Gud är god som tar mitt barn. Och att höra att allt som sker har nåt gott med sig har jag också svårt att ta in. Däremot har jag fått en tro på att det finns nåt efter detta livet, att det fortsätter i nån form,på nåt vis. Den tron har kommit mer och mer, men om jag kallar det religion eller nåt annat det vet jag inte än. Jag skriver och samlar på dikter och vackra bilder för att få lite hjälp att bearbeta min sorg, en sorg som kommer att fortgå i resten av mitt liv i olika stadier.

Som jag ser det är det inte säkert att Gud, om han/hon finns, har det jobb som människan har tillskrivit honom eller henne.

Varför kan en gud omöjligtvis kunna finnas om hon eller han inte är som han/hon beskrivs i vackra böner och psalmer?

Du finns precis som du är, även om någon tillskriver dig andra egenskaper än du har i sina texter beroende på längtan efter kärlek från dig eller vad det nu kan vara. ;=) Eller hur?

Jag försöker inte övertala dig till att tro på något särskilt, jag är bara nyfiken på hur du tänker dig allting eftersom du verkar bli så besviken över att det inte kan finnas någon gud på grund av ovanstående. Det verkar viktigt för dig att det ska finnas en gud.

Chansen finns att det finns en gud men att han/hon har en annan roll än den du tror.

Och att han/hon ser annorlunda ut än vad människor föreställer sig.

Du har tankar kring gud, men menar att du inte kan tro på en gud därför att andra människor har andra tankegångar - till exempel att de tror att de bara kan vara lyckliga om de älskas av en gud.

Sorry, jag vet att jag riskerar att trötta ut vem som helst, men jag tycker detta är intressant rent filosofiskt. Försöker inte att reta eller förändra någon, bara öppna fantasin inför fler möjligheter. ;=)

Att Bibeln och bönerna skrivits gör att jag inte tror på en Gud. En Gud behöver inte böner (speciellt anpassade för barn som i mitt exempel) eller en sagobo som Bibeln.

Jag accepterar att var och en blir salig på sin tro, vad det nu än månde vara. Jag har bara själv svårt att tro att det finns en högre makt som styr och ställer, för i så fall tycker jag att denna högre makt missköter sitt jobb med tanke på hur världen ser ut, hur barn lider och hela baletten.

Annica

Annica, varför måste en gud för dig vara som i de där bönerna för att du ska kunna tro att det finns en gud?

Bönerna är skrivna av människor som liksom du skrivit om affirmationer och/eller om sin tro.

Bönerna handlar ju inte om verklighetens gud. Alla får lov att se gud på sitt sätt, tycker jag, men man ser nog inte gud så lätt genom andras böner. ;=)

Hälsningar Eva-Lena, en agnostiker eller mystiker eller vad jag nu räknas som.

När jag bad den bönen som liten så var sista raden "Lyckan kommer, lyckan går, du förblir, Fader vår" Det känns lite mer förtröstansfullt ändå än den här varianten?

Jag tror att Jung skrev någonstans att bönen fungerar därför att den innebär att man gör sig mottaglig för nya idéer. Att be är att erkänna för sig själv att man behöver förändras, något i den stilen. Fast att böner skulle kunna stoppa krig och annat elände är väl rätt tveksamt.

Annica: Oavsett vilken tro vi har vetenskap eller religiös. Så kommer vi alltid att påverka våra barn med vår kultur. uppfostran sker med religion, med tankar om demokrati, med lagar om skola.

Vi påverkar bara genom att göra som jag har skrivit om
http://peko.se/blogg/2006/04/13/kattguld-och-a-brunnar/

Vi har i det svenska samhället en grund i lutheransk kristendom. Jag minns själv barnprogram på 70-talet som handlade om solidaritet med Juan i Chile. Det var också social indoktrinering det som heter duga.

Frågan är hur vi ska uppfostra våra barn och vilken moral de ska ärva. Om vi inte ger de en moral att följa skaffar de nämligen en egen från sin egen subgruppering.

Själv tror jag att det är viktigt med en tydlig moral och ATT vi för den vidare till den yngre generationen. Vi måste nog dock välja vilken moral vi önskar i vårt samhälle...

Som taoist och humanist så tycker jag att vi borde skapa en allmängiltig humanism som vi alla människor oavsett kulturbakgrund kan skriva under på och föra den vidare. Är vi överens om en gemensam värdegrund tror jag vi får färre vilsna ungdomar...

Ett exempel som jag förordar är just Den gyllene regeln som finns i de flesta religioner och som jag tror alla människor kan skriva under på...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln

Jag tror att vi kan finna flera sådana här moraliska värderingar som alla kan skriva under...Det är nog det vi borde arbeta mot...

Bloggblad och Ordbankaren: Jag håller med er till fullo. Det har hänt mig många gånger under mitt liv där jag rent teoretiskt sett inte skulle tro på Gud, men ändå har gjort det, när jag har sett vad Gud gör för mig. Och det fantastiska som Gud gör för mig, kan jag också göra för Henne och mina medmänniskor. På så sätt har jag blivit en bättre människa.

"Den Gud älskar, lyckan får" Så den som inte är lycklig är inte älskad av Gud? Vilken svikare!
Men vi får inte glömma att allt detta som skrivs både för och emot är skrivet av människor och är deras tolkningar av saker och ting, de är där med omöjliga att använda som bevis för eller emot en Gud. Det handlar helt enkelt om tro, på det ena eller det andra.

Till dig som skriver om teodicéproblemet. Lite merjobb för mig idag då: får slå upp det. Tack.

Annica. Ja äntligen fick då "Lille-Tille" ro. Lite uppror här lokalt i Sundsvall. En pytte fick leva ett par veckor. En bland många.
Faktiskt ett litet liv med mening och orsak: en fond har skapats för vidare forskning. Och sen´vare ingenting mer med det.

Ateist? Nej. Agnostiker lika där. Trivialt men den som dör får se.
William Sargent har skrivit två intressanta böcker i ämnet. Om honom går det säkert att läsa på nätet.

Om döden. Har jag levt med den i hela mitt liv inom sjukvården. "Jaha", säger man i morgon rapporten "så var det två mors inatt" så jag har inte hunnit dela mediciner.
Bäst då att dö om natten i lugn.
Men det går inte att välja.
Dör man dagtid ja fan då får man ligga i sköljen!
Värdigt?
Dö till skrammel från bäcken eller fnitter från personal.
Mer behöver jag inte skriva.

Det som händer det sker. Vi kan i viss mån styra våra liv. Det jag ville få fram var att om man nu tror på Gud, hur kan man acceptera allt elände barnen drabbas av, de kan knappast ha hunnit synda eller inletts i frestelser. Gud är barnens vän. Varför låter han dem lida så?

Annica

Annica: Så du tror att allt bara sker utan mening? För någonting, hur hemskt det än må vara, gör ju att saker och ting sker? Att saker bara händer utan syfte, mening eller vad vi vill är en tro jag inte klarar av att bära inom mig.

Har förresten själv skrivit om detta och försökt förklara hos mig varför jag orkar vidare, trots allt.

Var och en blir salig på sin tro.

Men blanda inte in barnen. Jag minns min barndoms söndagsskola. Det var förresten säkert redan där jag blev ateist :).

Men vad man än tror på, speciellt då Gud som framställs som barnens beskyddare. blir frågeställningarna jag ställer lite mer relevanta då.

Jag kan inte tro på en Gud av detta skäl.

Annica

För mig är Gud lika med det goda som finns i världen och jag tror på det. Inte att det segrar över allt ont alltid, men att det goda finns där som en levande kraft alltid och att vi kan få den att växa genom att tro på den och använda den när vi har möjlighet att välja den.

Asch, det låter väl superkonstigt, men det är svårt att förståndsmässigt förklara något som har så lite med förstånd att göra, åtminstone för min del. Jag begriper egentligen inte varför jag tror, men jag har alltid gjort det, sedan jag var liten och det orubbligt.

Däremot så är min tro något väldigt privat, jag har alltid skrämts bort från kyrkor och samfund just av det som Du beskriver; dogmerna, att tron används ibland som ett redskap och som en förevändning. Men jag måste också erkänna att det inom kyrkornas ram finns mycket som är gott.

Jag skulle inte vilja säga att jag ber till Gud, men att jag ibland försöker att medvetet samla mig för känna det goda, ta emot det goda för att själv sen kunna ge ut det goda till andra människor.

Det kan behövas, för precis som Du beskriver så kan ju livet självt lägga sorg och elände och bitterhet i vägen. Då skyms det goda och jag vill inte låta det bli borta utan hämta det tillbaka till mig.

Ja, detta var nog kraftigt obegripligt, men något ska väl vara det också.

Det är verkligen en förskräcklig psalm.
Den finns fortfarande kvar i psalmboken (nr 193) fast bara första versen, och med ändrad slutrad: du förbliver, fader vår.

//P-O (som är kyrkomusiker)

Teodicéproblemet... det har ingen kunnat lösa. Jag kan inte heller. Jag håller med om att mycket dumt har gjorts i religionens namn. Men sen är det det där med TRO. Går inte att förklara eller uppmana till, det är som att be någon bli kär i nån på befallning.
Jag tror på Gud, men jag kan inte förklara det, det bara finns och övertygelsen blir starkare med åren trots att jag tycker att jag teoretiskt borde tvivla och ge upp ibland.

Det finns något annat än den organiserade religionen, än de klara dogmerna. För fanns det inte det, så skulle jag dö direkt. Min tro är sådan och med den överlever jag en dag till. Funderar på att skriva om det nu när jag läser här hos dig. För att kanske ge någon annan det hopp jag trots allt känner längst där inne.