« Hissen har stannat? | Startsidan | Dåligt Dell »

9 oktober 2004

Att bry sig är ett måste

– Ni får ett allmänt otrevligt liv, blir sedda som kärringar, rödstrumpor (oh, dessa hemska varelser...) eller som manshatare.

Jag skrattade lite när jag läste Margareta Winbergs debattartikel i Aftonbladet, "Varför finner ni er i männens förtryck?".

Jo, visst vore livet lättare och enklare genom att inte bry sig. Men att inte bry sig är att acceptera rådande tillstånd.

För övrigt tycker jag debattartikeln var dåligt skrivet, rent ut sagt ett riktigt hafsverk. Jag tror att till och med jag hade kunnat skriva en mycket bättre debattartikel på samma tema.

Det har varit mycket debatt om männens ansvar på senaste tiden. Deras ansvar ska jag inte frånta dem. Det ansvaret kvarstår. Men för omväxlings skull ska jag spekulera i om huruvida inte alla har ett ansvar för sakernas tillstånd, både män och kvinnor. Jag kommer även här in på en sak som tas upp i boken "Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet" av Stephan Mendel-Enk.

I projektet Tittmyran/Björntomten (drogs igång av Ingemar Gens - min kommentar) videofilmades dagispersonalen för att se skillnader i hur de behandlade pojkar och flickor. Innan kamerorna sattes upp sa sig personalen vara övertygad om att de i stort sett behandlade pojkar och flickor lika. När de efter några veckor fick se vad kamerorna fångat trodde de inte sina ögon.

De såg att de konsekvent lät pojkarna gå före flickorna. När de skulle klä barnen för att gå ut tog de pojkarna först medan flickorna fick vänta på sin tur. De såg att de nästan enbart kommunicerade med flickorna, till pojkarna gav de order och fick kommandon tillbaka. De såg att flickorna blivit ställföreträdande dagispersonal. De hjälpte pojkarna att knyta skorna och knäppa jackorna. Under lunchen servade de pojkarna med allt de behövde på matbordet eftersom de lärt sig att deras grymtningar kunde betyda sånt som att "skicka mjölken".

Resten av projektet handlade om att pedagogerna på Titmyran/Björntomten istället skulle göra tvärtom. Under några timmar varje dag delades barnen upp i en pojk- och en flickgrupp. Pojkarna skulle tränas i närhet och att visa känslor, flickorna i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas. Efter bara några veckor hade pedagogiken givit resultat.

Denna pedagogik kallas Hjalli, på Island finns 13 Hjalliförskolor och i Sverige dagiset Tittmyran/Björntomten. En studie gjord av Margrét Pála Ólafsdóttir (den som skapade Hjallipedagogiken) på 120 barn som gått en Hjalliförskola visar att de i jämförelse med barn från vanliga dagis har en mer öppen och positiv inställning till det andra könet.

Manlighet och kvinnlighet är inget vi föds med inbakat i generna, utom de rent biologiska skillnaderna och då kommer jag till knäckfrågan – hur bryta detta mönster som författaren tar upp sida efter sida boken igenom? Jag tror att lösningen ligger mångt och mycket i framtiden och i hur kommande generationer kommer att uppfostras. Där har både män och kvinnor en stor roll att spela gemensamt. Det är bara gemensamt det kan ske. I samarbete och i samförstånd.

Vi föds lite olika rent organmässigt.
En kvinna föds med vagina, äggstockar och livmoder.
En man föds med en penis och två testiklar.
Men lever, njurar och hjärta är könslösa.
Ingen talar väl om en kvinnlig lever?
Ingen talar väl om en manlig njure?
Brandbil åt sonen. Docka åt dottern.
Blått till sonen. Rosa till dottern.
Sonen ska busa. Dottern ska krusa.
Det mesta är sprunget ur uppfostran och miljö.
Sträva mot ett mänskligare samhälle.
Ett jämlikt samhälle.
Där det inte är könsorganet som avgör.
Utan vilken människa vi är.
För olika är vi och kommer att förbli
– som människor –
men det har inget med kön att göra.

// Annica Tiger

Annica Tiger oktober 9, 2004 01:55 EM

Kommentarer

Det som vi ska ändra på är inte könsrollerna utan hur vi värderar könsrollerna. Fast könsrollerna sätter hinder. Kan sätta rättare sagt. Det är också fel. En man får visst gråta. En kvinna kan visst gilla att borra, skruva och spika. En man kan älska att laga mat och en kvinna kan hata att göra detsamma.

Däremot kan vi och ska inte försöka få två kön till ett unisexkön, en man är en man och en kvinna är en kvinna rent biologiskt. Kvinnan föder barnen via sin vagina. Mannen har spermierna i sin pung som befruktar kvinnans ägg. Även om det sistnämnda kan göras på konstgjort vis numera.

Men mycket som anses vara manligt är just påklistrat från uppfostran och värderingar i samhället, detsamma gäller det som anses vara kvinnligt.

Jag gillar inte att virka och sticka. Mat är tråkigt att laga, för att inte tal om att diska och städa. Däremot älskar jag teknik och datorer.

Annica

Skrivet av: Annica Tiger datum: oktober 10, 2004 02:50 EM

Det finns inget sånt som manligt och kvinnligt, bra skrivet. Jag hatar det här med hur män ska vara och har alltid gjort det, antagligen för att jag alltid varit mig själv och skitit i alla kommentarer om att män ska vara si och så. I läroplanen i dag står det att all undervisining ska ha utgångspunkt att bryta med könsnormerna (inte helt säker på att det var just så det stog, men innehållet). Och det lär man sig på lärarutbildningar. Och det är bra, gäller *alla* åldrar. (det går att kolla upp vad det står på myndighetenshemsida)

Skrivet av: Virre datum: oktober 10, 2004 10:53 FM

Jag ska bara ta upp en problematik som kanske också förbises i jämnställdhetens altare.

Jag växte upp med en mängd kvinnor i skolan och uppfostrades i velourpappans tid.

Vi ser kvinnor och åter kvinnor i barnomsorgen.

De har också samma värderingar som du visar här att vi ska släta ut könsrollerna för att uppnå jämnställdhet.

Jag håller inte med. Kvinnor och män är olika. Både psykiskt och fysiskt. Det är dessutom biologiskt.
Det kan man se på de hormoner som påverkar oss i pubertet.

Det som vi ska ändra på är inte könsrollerna utan hur vi värderar könsrollerna.

Jag har självt upplevt en enorm frustration då jag har närmat mig kvinnor med en jämnställd intention.
För när det kommer till sexualitet och attraktion så kommer ALLTID könsrollerna spela en mycket viktig roll. Om vi slätar ut könsrollerna får man problem som man och kvinna att vara just man och kvinna.

Så poängen tala inte om att förändra könsrollerna utan tala istället om att värdera könsrollerna på jämställt sätt.

Dock se det inte som att jag tycker att kvinnan ska stå vid spisen och mannen dra hem köttstycket för det är inte det jag menar.

Man ska dela på arbetsbördan i hemmet och i familjen.

MEN låt mannen växa upp och bli man och kvinnan kvinna. vi är inte betjänta av att man stympar familjen. Allt fler lever idag som ensamstående föräldrar.

Kommunicera med varandra.

Skrivet av: Bengt datum: oktober 10, 2004 09:27 FM

Jag håller med.
Bra skrivet.

Skrivet av: Petra L datum: oktober 10, 2004 12:54 FM