« Kokbok på vift | Startsidan | Logiskt ämnesbyte? »

25 mars 2004

Jag vill leva

Jag spelade in dokumentären på tvåan i går, "Jag vill leva". Den går i repris på lördag 27:e mars, 12.45.

Dokumentären handlade om en narkoman, som efter ett återfall (efter många års drogfrihet), lovade sin dotter att han skulle vara drogfri på sin 50-årsdag. Det var han, men tyvärr fick han ytterligare ett återfall och heroinet tog sedan hans liv.

Jag såg den nu på morgonen och den väckte starka reaktioner hos mig. Det är lite personligt, eftersom min storebror dog i en överdos heorin och först när grannarna klagade på lukten och ringde polisen, fick vi anhöriga reda på vad som hänt.

Jag är övertygad om att det finns människor som föds ensamma, lever ensamma och dör ensamma. Inte alltid kanske bokstavligt talat – de kan ha människor runt omkring sig, men rent själsligt. Det är ett tomrum i själen som aldrig kan fyllas, så att det försvinner.

Bekanta och ytliga vänner är inte alltid tillräckligt. Goda vänner däremot (de växer inte direkt på träd för en del) och framförallt en partner kan vara en lisa för själen. Men det är inte alla förunnat. Ensamhet är ett av välfärdssamhällets största problem. Det syns ofta inte utanpå, men det känns inuti.

Många börjar missbruka alkohol av den anledningen och andra tar till andra droger. En del blir självdestruktiva och lever på randen till ett självförvållat helvete, som om smärta på något sätt skulle kunna fylla tomrummet. Till den gruppen tillhör en del prostituerade. Ja, det kanske är kontroversiellt att påstå detta.

Tänk på detta nästa gång du går förbi ett "djävla fyllo" eller en "satans knarkare". Det finns alltid en historia, men det är sällan någon som vill lyssna eller veta vid den. Skomakare, bliv vid din läst.

// Annica Tiger

Annica Tiger mars 25, 2004 10:05 FM

Kommentarer

Kul att du såg programmet. Jag tror på teorin att man dämpar smärta och då känslor genom att missbruka. Så det som sas kanske inte är helt fel?

Annica

Skrivet av: Annica Tiger datum: mars 28, 2004 06:14 FM

Jag såg lördagsreprisen. Det var inte planerat utan jag fastnade när jag zappade runt. Efteråt kom jag ihåg att jag läst om det här och fick återvända för att se vad du skrivit.

Jag funderar på det där som sades i sluten av dokumentären. Att de som känner mest har lättast för att ta till droger i olika former. En tanke att fundera över.

Skrivet av: Jontas datum: mars 27, 2004 07:02 EM

Det är ofta - eller har varit - någons syster, bror eller älskade barn.

Ha det gott, Kära Tiger.

Eva

Skrivet av: EvaP datum: mars 26, 2004 06:59 FM

Jag skulle heller inte klara av att ha ett sådant jobb. Det kanske har med ålder och mognad att man tänker så som du började göra.

Annica

Skrivet av: Annica Tiger datum: mars 25, 2004 01:30 EM

Förr i tiden, när jag var ordningsvakt, brukade jag köra ut "jävla fyllon" och "satans knarkare" från Centralen dagligen (och nattligen) dags. Det gick bra i rätt många år. Sedan vartefter jag blev äldre började bilden av att dessa människor en gång har varit små barn smyga sig på. Det blev svårare och svårare att jobba. T.o.m de "värsta fallen" har en gång varit små osäkra, glada, ledsna, lyckliga pojkar och flickor. Ser man det framför sig blir det jäkligt svårjobbat. Jag skulle nog inte kunna ha ett sånt jobb nu, det klarar nog tjugo-tjugofemåringar bättre.

Skrivet av: Johnny datum: mars 25, 2004 12:43 EM

Tänkvärda ord! Tack!

Skrivet av: Trueto datum: mars 25, 2004 11:12 FM