« Lasse fick hjälp | Startsidan | Skrivkramp »
18 december 2003
PMS och PMDD
Allt fler unga försöker att ta livet av sig. Majoriteten av dem är unga kvinnor mellan 15-24 år. Det är en evinnerlig tur att alla försök inte leder till fullbordat faktum. Jag personligen tror att många självmordsförsök är mer ett rop på hjälp än en önskan att dö för alltid. Jag kan ha fel, men jag kan bara utgå från mina personliga erfarenheter i detta ämne.
Det vore intressant om någon kunde göra en studie om PMS samt PMDD och undersöka om det finns ett samband med unga flickors självmordsförsök. Jag misstänker att det finns ett samband. Alla vi som har erfarenhet av PMS eller PMDD vet hur jobbigt det kan vara att befinna sig i ett skov. Att forskningen inte kommit längre är för mig ett mysterium. Men det är väl inte lika intressant som att ta fram potensmedel som Viagra och liknande :). Men jag kan garantera att det skulle bli en lika stor kioskvältare om det kom en medicin som lindrade eller förhindrade PMS-besvär helt.
Jag minns när jag kom i puberteten. Den ljuva ungdomstid då hormonerna tar vid. På både gott och ont. PMS var ett begrepp som inte existerade på den tiden. I mitt fall innebar det att jag (utan att förstå denna regelbundenhet som var förknippad med mensen) fullkomligt rasade ned i djupa och svarta "dalgångar" en gång i månaden. Det tog nästan en och en halv vecka att "klättra" upp igen och då var det snart dags för nästa störtdykning så att säga.
Jag gjorde ett flertal självmordsförsök när jag var ung. Två gånger var jag bara "några millimetrar" från döden, enligt läkarna när jag vaknade upp. Det fanns inte mycket att göra för att lindra mina besvär (eftersom ingen då förknippade det med PMS) och jag misstänker att det är likadant för många unga flickor i dag.
Det är jobbigt att uppleva dessa besvär och att inte veta anledningen till varför man mår som man gör. Det är ett helvete. Men om man ser sambanden blir det lättare att klara av det. Tack och lov försvann mina problem successivt med åldern. När jag hade passerat 35 så hade jag normala besvär :). Ja, vad som kan kallas normalt är upp till betraktaren. Nu när jag uppnåt klimakteriet så mår jag som en prima ballerina. Mina mardrömmar om klimakteriet har inte besannats.
Jag tror dessutom att det är än svårare att vara ung i dag än det var när jag var i samma ålder. Det ställs högre krav. Stressen är mer påtaglig. Det är svårare att komma in i arbetslivet. Det är hur omöjligt som helst att få en egen första lägenhet för somliga. Utseendefixeringen har ökat. Respekten för flickor som individer har urholkats. Familjen räcker inte till som stöd, då bägge föräldrarna måste jobba för brödfödan. Ensamstående mödrar kan inte ha det lätt säger jag bara.
// Annica Tiger
Annica Tiger december 18, 2003 01:00 EM