« november 18, 2004 | Startsidan | november 20, 2004 »

19 november 2004

Lite blogghistorik

Vem minns inte Justin Hall (http://www.justin.org) som började skriva dagbok på nätet 1994? Han skapade trenden med att skriva dagbok på nätet tror jag att jag kan påstå utan att vara helt fel ute.

I Sverige tog dagboksskrivandet på nätet fart runt 1996 och 1997. Det fanns många dagboksringar, dagbokssamlingar och portaler – med portal menar jag att dagboksskrivandet skedde på portalen – de som ville skriva behövde alltså inte ha en egen hemsida.

De jag minns på rak arm från den tiden är "Dagbok Direkt", "Geografidagboken", "Postludium", ""Sapto", "Reload", "Carpe Diem" och "Ringringen". Succe.com, Dagbok.net och Refresh Total finns kvar och det finns säkert många fler som jag inte minns eller missat.

En länsarkivarie och en doktorand kom redan år 2000 ut med en bok som handlade om dagböcker genom historien, titeln var (kanske inte så långsökt) "Om dagböcker". I den fanns även en essä som hette "Dagbok på nätet" med över trettio sidor som reflekterade över just det nya fenomenet. Insamlingsperioden av materialet sträckte sig från 1999-2000. Underlaget var min dagbokssamling "Dagbok på nätet" som då bestod av drygt 250 listade medlemmar, varav många än i dag skriver dagbok på nätet, fast under den nya beteckningen blog (försvenskat blogg).

Fem personer valdes ut och granskades närmare i boken. Linda 19 år - den temperamentsfulla hästflickan, Lena 21 år, den underfundiga dikterskan, Fia 38 år, den dubbelarbetande tvåbarnsmamman, Sanna (ålder okänd), den agiterande feministen och Alva 68 år, den kyrkopolitiska pensionären. Jag minns dem allihop. Visst, en och annan av dessa fem kanske kan hänföras till det nedvärderande uttryck jag har sett att en del använder numera "Kattbloggar" – men långtifrån alla.

Då var genomsnittsåldern mellan 25 och 35 år. Av de 250 listade personerna var 63 procent kvinnor (161) och 37 procent män (94). Författarna uttryckte sin förvåning över att kvinnorna var så dominerande. Den förvåningen hoppas jag inte finns än i dag, trots att en del försöker hävda att kvinnorna som bloggar är i minoritet :). Eller så verkar vi i alla fall vara det om man ska tro på dessa listor över bloggar och artiklar som bara speglar män som bloggar.

I debatten som pågår nu om bloggning känns det nästan som hjulet uppfunnits på nytt. Att skriva webjournal, reload, dagbok på nätet eller blog är ingen ny företeelse. Det som är någorlunda nytt är publiceringsverktygen, som exempelvis det jag använder MT. Det förenklar bloggandet och förhoppningsvis blir det förhoppningsvis fler som bloggar på grund av det.

I en debatt på en mailinglista
efterfrågade en man "Var är bloggbrudarna"?
Ett möjligt svar är,
det är männen som inte tittar/ser.
Kvinnor osynliggörs på
så många andra områden,
varför inte även inom bloggosfären?

// Annica Tiger

Annica Tiger 3:33 EM | Google

Är antalet besök viktigast?

Chadie och Lennart tar upp frågan om vad det är som triggar klickandet på länkar till bloggar som listas på www.intressant.se.

Jag personligen tycker att det är ganska sorgligt om det stämmer att sex, blog och bloggning är mest triggande. Många gnäller på tidningarnas urholkning och manipulering av rubriker och löp. Ska en del bloggar visa sig vara likadana? Som medvetet triggar med rubriker som de vet fungerar?

Farmen-XXX visar brösten är ett löp som garanterat säljer mer än ett löp som Antarktis smälter. Jag brukar ofta säga att vi har den journalistik vi förtjänar. Har vi de bloggar vi förtjänar? Nej, så långt vill jag inte gå, men fenomenet Chadie och Lennart tar upp är intressant och kanske kan leda till eftertanke.

Vad vill du med din blog? Få besök? Skriva passionerat om det som intresserar dig? Bara slänga ut några rader text och några länkar? Jag har hellre 50 intresserade besökare som läser mina texter och kanske till och med orkar kommentera dem, än 500 som bara surfar förbi för att de klickat på en länk eller på annat sätt hittat hit.

// Annica Tiger

Annica Tiger 9:18 FM | Google

I skuggan av våldet

Barnens rätt är att inte behöva vara rädda barn. Rädda barnen och BUP Bågen har i samarbete med Måsen Film AB gjort filmen "I skuggan av våldet" och filmen skildrar kvinnomisshandel ur ett barnperspektiv. Det är mycket svårt för ett barn att tvingas se sin mamma misshandlas och barnet behöver hjälp för att förstå och bearbeta sina upplevelser, om de inte får det kan upplevelsen prägla resten av deras liv. Ändå är det få barn som får hjälp att bearbeta sina trauma.

Varje år blir mellan 100.000 och 200.000 barn vittne till hot och misshandel i sina familjer. Ofta nämns inte ens barnen i polisens rapporter när de har varit på utryckning till ett lägenhetsbråk och kontakten mellan polis och andra myndigheter, som skulle kunna hjälpa dessa barn, fungerar inte alltid. Barnen verkar glömmas bort. Rädda barn. Glömda barn.

Barnen verkar ofta även glömda när föräldrarna tvistar om vårdnaden. Det är sällan barnen får göra sin röst hörd i vårdnadstvister, även när de passerat gränsen där rätten S K A lyssna på den (12 år). Enligt Socialstyrelen studie (Glimtar av barn från vårdnads-, boende- och umgängesdomar 1999 respektive 2002) framgår barnets åsikt, vilja eller önskemål endast i cirka en femtedel av vårdnadstvisterna mellan 1999-2002.

I hälften av målen redovisas inte barnets åsikt, vilja eller önskemål alls i domarna och det framgår ibland inte ens om någon vårdnadsutredare har haft kontakt med barnet. Föräldrarna har sina advokater och målsägandebiträden, men barnet har inget när det gäller vårdnadstvister och då undrar jag med automatik – vem tar till vara barnets/barnens intressen? Det är ju faktiskt barnen alla dessa vårdnadstvister handlar om, och inte föräldrarnas rätt. Barnens rätt då? Det borde vara krav på att A L L A barn ska ha ett målsägandebiträde som tar tillvara deras intressen.

I knappt hälften av målen döms till gemensam vårdnad mot en förälders vilja, ibland även när våld förekommit och samarbetsproblemen förefaller vara stora. Här om något borde barnen få göra sin röst hörd. Det finns barn som tvingas till umgänge fast de inte vill. Tänk om någon av oss vuxna skulle bli ådömda att umgås med någon som skadat oss, förgripit sig på oss, nästan dödat vår partner eller på annat sätt har uppträtt så att man bara vill gå och gömma sig när man ser personen? Skulle aldrig hända. Men barn utsätts för detta. Det är inget som tillhör ovanligheterna.

Det finns scener jag sett på TV från nyhetssändningar som jag aldrig kommer att glömma, de har etsats sig fast på mina näthinnor. Barn som sparkande, skrikande och gråtande har tvångshämtats av polis mot sin vilja, till umgänge för att rätten dömt till gemensam vårdnad eller i vissa fall förts bort för gott då en part fått enskild vårdnad, tvärtemot barnens vilja. Ett barn ska inte behöva utsättas för detta. Tänk dig själv om polisen om och hämtade dig på jobbet och trots dina vilda desperata protester förde dig till en helt annan ort och till en person du inte vill bo ihop med längre, kanske aldrig ens tidgare har bott hos?

Ja, jag vet att det är svårt att dra paralleller.
Men försök att förbise detta faktum och tänk dig in i
de situationer jag försöker beskriva, som vuxen och
fundera på hur ett barn skulle uppleva det.

// Annica Tiger

Annica Tiger 6:36 FM | Google