23 september 2004
Mobilfria zoner
Mobilfria zoner. Vem skulle inte vilja ha det? Jag irriterar mig ofta på alla dessa olika ringsignaler som är minst av allt är diskreta, en del signaler är riktigt påträngande – ju mer de låter, desto häftigare är man kanske. Jag sneglar lite elakt snett på folk som sitter och bluddrar högt i mobilen på de mest underliga ställen. Privatliv tycks inte existera när folk har en påslagen mobil i handen. Mobilvett eller mobiletikett verkar väldigt få ens veta vad det är. Mobilen ska inte störa andra. Det går att svara och säga att man återkommer. Det går att ha signalen avslagen och de flesta mobiler har en "vibratorfunktion" som alternativ – en vetskap som få verkar ha kännedom om. Mobiler ska helst vara avstängda i offentliga rum som bibliotek, bio och restauranger. Det är knappt folk stänger av mobilen på flyget har jag märkt.
Tänk att sitta på bion och slippa höra mobiler? Tänk att få sitta på biblioteket i lugn och ro? Tänk att slippa mobilterror på den fina restaurangen du beställt bord till för en mysstund med din kära? Tänk om teatersalongen förblev en förtrollad plats och inte stämningen stördes av en mobil? Tänk om de kunde se till att de som satt inne inte har någon nytta av insmugglade mobiler? Varför måste hela kön i affären lyssna på en totalt hjärndöd mobilkonversation? En andakt i en kyrka eller i en moské bör kunna ske utan att störas av mobiler?
Jo, jag har en mobil. Ja, jag stänger av den när det är lämpligt att göra så. Det finns röstlåda så är jag icke anträffbar på mobilen går det alldeles utmärkt att spela in ett meddelande så ringer jag upp.
Jag log lite när jag läste att fyra kyrkor i Mexico har installerat störsändare. Guds röst får inte överröstas? Skämt åsido. Jag förstår verkligen att de monterat dessa störsändare. Kan inte det israeliska företaget Netline Communication, som levererat störsändarna till kyrkorna i Monterrey, skicka iväg några till Hall och Kumlabunkern?
Jag skulle välkomna störsändare på offentliga platser där det skulle vara naturligt att placera ut dem. Men ett kriterium måste uppfyllas. Det ska vara tydligt skyltat att här är störsändare monterat. Är det så att någon måste ha mobilen på, exempelvis om de har någon anhörig som ligger svårt sjuk eller att barnen måste kunna nå den, måste man veta att det finns störsändare. Då har man ett val i alla fall.
// Annica Tiger
Expressen tystar ned
Jag skrev häromdagen om bordellhärvan. Denna historia har sina likheter, Expressen skyddar misstänkt chef. Mörklägger Expressen nyheten bara för att det är en icke namngiven anställd som utpekas som skyldig? Varför togs den enda artikeln som skrevs om detta bort från Expressens nätupplaga? Intressanta frågeställningar.
En 44-årig kvinna misstänks ha blivit drogad och våldtagen på hotell Amaranten i Stockholm. Det har Aftonbladet skrivit om och normalt sett skulle Expressen ha gjort detsamma. Det har de gjort förut. En nyhet är väl en nyhet även om det nu råkar vara en anställd som är inblandad? När har en kvällstidning försakat artiklar av denna sort?
Jo, jag vet vem det är. Men det är helt ointressant. Det är Expressens hantering av händelsen jag tycker är lite underlig.
// Annica Tiger
Håll debatten levande
Håll debatten om problematiken med kvinnomisshandel levande. Ja, det har jag försökt göra sedan 1997 när det gäller kvinnomisshandel och hur barnen drabbas av detta. Det kanske inte har nått någon större publik än just de som läst min Reload eller läser min Blog. De texterna är inte speciellt intellektuella, påvisar inte på ett analytiskt tänkande eller ger inte en fingervisning om att jag skulle vara en intelligensaristokrat på något sätt, men texterna är inte mindre viktiga för det anser jag.
Jag fick ett mail i går som frågade om några rader ur min dikt fick användas i ett bokprojekt. Jag svarade att om ni bara talar om vilken dikt ni avser så är det nog okey. Jag har inte för vana att skriva dikter, bara ett par gånger har jag försökt mig på det. Det de ville ta delar ur var detta som handlade hur det är att leva med skyddad identitet:
Du hoppar högt varje gång telefonen ringer, hjärtat åker upp i halsgropen och du vågar knappt svara.
När brevbäraren kommer med posten känner du ett obehag. Vad finns med posten i dag?
Den gången du svarar i telefonen och den du gömmer dig för har hittat dig och kommer med haranger och hotelser om att han minsann ska döda dig, nu när han har fått reda på vart du bor.
Tänk om du vaknar natt efter natt med samma mardröm. Att någon misshandlar dig och försöker döda dig. Någon hotar barnen. Husdjuren. Att ständigt leva otryggt.
Varje gång du måste gå ut så scannar du av omgivningen – hela tiden – i rädsla för att se den du inte vill möta, ens i dagsljus – ens i sällskap med andra.
Du kan inte tala om vad du heter, egentligen. Du kan inte ha något socialt liv, då du lever utan framtid eller skenbart utan historia.
Du kan inte arbeta, fast du vill. Lyckas du ändå upprätthålla ett arbetsliv, finns rädslan där varje gång du går till och från jobbet.
När din plågoande – åter igen – har fått reda på din adress måste du flytta, hals över huvud. Det händer inte bara en eller två gånger, utan gång efter gång.
Du måste gång på gång ta smällen att berätta för barnen att nu är det dags att flytta igen. När de precis har rotat sig ska rötterna dras upp.
Du straffas av myndigheterna, du anses som kriminell för att du försöker skydda dig själv och dina nära genom att de drar in bidrag och är ovilliga att hjälpa till, i största allmänhet.
Dina barn kan inte leka fritt ute. De kan inte berätta för sina kamrater om sin historia. De lever också i ett osynligt fängelse.
Annars tycker jag detta försök nedan ger en bra bild av hur ett barn kan uppleva misshandel i hemmet.
Sätt dig ned.
Blunda.
Ta ett djupt andetag.
Andas ut.
Andas sakta.
Koncentrera dig.
Tänk.
Känn efter.
Gör dig sårbar.
Bli ett barn igen.
Sätt dig in i denna situation.
Pappa skriker.
Pappa är full.
Pappa är arg.
Mamma försöker lugna ned pappa.
Pappa slår mamma.
Mamma skriker av smärta.
Mamma gråter.
Mamma tystnar.
Du förstår ingenting.
Varför?
Varför slår pappa mamma?
Vad har mamma gjort?
Har du gjort något?
Du känner skuld.
Du känner smärta......
När jag letade efter raderna ovan fann jag detta nedan. Inte så mycket bloggande på den tiden med andra ord utan mer texter rakt från hjärtat. Att blogga är mer opersonligt och jag har funderat på att skippa kategoriserandet och låta texterna löpa som förr. Att skriva inlägg i kategorier snuttifierar mitt skrivande. Kanske ska jag ha både och? Jag är osäker. Jag vet inte riktigt vad jag vill med mitt skrivande längre. Det var mer bett och klös i mina texter förut.
5/9-98
Tre möss i fällan inatt ... hmm.
Missade nyheterna igår, då jag var tvungen att försöka lägga ett tassförband på Smulan som blödde som en gris från ena trampdynan. Dock hörde jag en sak med ena örat på Aktuellt som gjorde att jag höll på att gå i taket och tappade nästan koncentrationen på det jag sysslade med. En kvinna och hennes barn riskerar att bli vräkt bara för att hon skrek när hon misshandlades av sin sambo. Sambon är dömd till fängelse och det är ju helt rätt, men varför ska kvinnan i sin tur lida ännu mer? Herregud, grannar och hyresvärd borde väl kunna begripa bättre än så? Hur är folk och fä funtade? Så kvinnor - bit ihop och håll käft om ni blir misshandlade i hemmet annars riskerar ni att vräkas. Kvinna - lid i tysthet! Gråt tyst! Skrik ljudlöst! Bit ihop! Låt kroppen *mildra* ljuden ifrån slagen! Stör inte grannarna bara, påkalla inte uppmärksamhet! SJUKT! Vart är samhället på väg?
Precis som om det är offret som ska skämmas och stå i skampålen? Ungefär samma sak är det med våldtäkter, den som utsätts för det ska genomlida pinsamma utfrågningar efteråt och med nästan omvänd bevisföring. Hur var du klädd? I vilket sammanhang träffades ni? Utmanande? Gjorde du inviter? Offret är offer, det är förövaren som ska skämmas och bestraffas. Många kvinnor och män tiger i stillhet, skäms och vågar inte berätta alternativt anmäla det de utsatts för utan de väljer att vara tyst och bära med sig det inombords resten av livet. Att inte få/tordas berätta är att förtiga - att förtiga är att förneka det som hände dvs förneka SIG SJÄLV.
Minner mig om en sak för länge, länge sedan, jag var bara 24 år. Inget roligt minne! En schizofren f.d ex. som tänkte döda mig genom att försöka krossa mina njurar med välplanerade slag och sparkar efter att först ha våldtagit mig och slitit bort halva håret. Hade jag hållit tyst då hade jag varit DÖD...
*Annica ruskar på huvudet*
// Annica Tiger