« november 14, 2003 | Startsidan | november 16, 2003 »

15 november 2003

Rätten till för barn?

Mer ur tidningen Kvinnotryck, utgiven av Roks. Nej, jag är inte medlem – om någon nu undrar, men tidningen prenumererar jag på.

Rätten till ett barn, en bok av Anna-Carin Pihl och Tina Thunander, Prisma bokförlag. Boken innehåller svidande kritik mot vårt rättsväsende.

Domstolar dömer till gemensam vårdnad mot den ena partens vilja, trots bevisad eller misstänkt våld mot andra i familjen och sexuella övergrepp mot barnen.

Mats Sjösten är en man med åsikter. Åsikter är föralldel inget fel att ha. Det har jag ofta, om allt och möjligt. Men jag är ingen chefsrådman. Jag kan inte påverka händelsernas gång. Det kan han. Det är även han som varit med och tagit fram 1998-års föräldrabalk. Numera sitter han med som expert i den vårdnadskommitté som ska kritiskt granska en lag han själv tagit fram.

Exempel på uttalanden:

Saknas bevis har misshandel eller incest inte skett. Ingen dom – ingen skuld.
Min kommentar:
Det är sällan någon tar någon på bar gärning när det gäller sexuella övergrepp. Men likt förbenat pågår de, i en omfattning som vi bara kan ana. Familjen kan i princip vara både gul- och blåslagen – gång efter gång, men finns det inte åklagare som ids driva målet är mannen alltså oskyldig och därmed oskyldig? Jag har skrivit om detta förut i min Reload att åklagare inte driver mål, trots uppenbar fara för liv och lem för den som utsätts för det. Många kvinnor som dödas har x antal inlämnade polisanmälningar med sig i graven, som ingen brytt sig om.

En pappa som dömts för att ha slagit sin fru ska få träffa sina barn lika mycket som en pappa som inte misshandlat sin fru. Även om mamman hävdar att barnen misshandlats. Saknas bevis för denna anklagelse så är han inte farlig för sina barn.
Min kommentar:
Vem avgör om barnen far illa? Vore det inte lämpligt med lite mer kvalificerade utlåtande än att en okunnig rätt ska bedöma detta?

Misshandel kan vara okey – inför lagen. Ett slag i kvinnans ansikte kan inte diskvalicera mannen från att få vårdnaden om barnen. Visserligen är slaget oförlåtligt – men lagen måste kunna tillåta lite våld.
Min kommentar:
Nolltolerans är vad som ska gälla. Bara det faktum att man gått så långt som att låta trytande argument övergå i våld är en varningssignal. Ja, detta gäller både män och kvinnor givetvis. Däremot måste man få freda sig. Det är kanske det männen gör som slår? Fredar sig? Mot vadå kan man undra förstås. Låter lite som de extrema mansgruppernas motivation och förklaring till att de misshandlat sina ex. En kvinna som säger emot anses vara provocerande. Då är det tillåtet att bruka våld. En kvinna som umgängessaboterar ska också tåla att bli påbucklad?

I december år 2004 ska förslagen till förändringar i föräldrabalken läggas fram. Jag kan bara bäva för hur förslaget kommer att se och tacka min lyckliga ost att jag inte är fertil längre :). Jag kommer inte att drabbas med andra ord. Men tusentals efter tusentals barn och kvinnor kommer att drabbas. Sanna mina ord.

// Annica Tiger - med åsikter, men utan makt att påverka.

Annica Tiger 5:41 EM | Google

Skyddad identitet

Tänk om:

Du hoppar högt varje gång telefonen ringer, hjärtat åker upp i halsgropen och du vågar knappt svara.

När brevbäraren kommer med posten känner du ett obehag. Vad finns med posten i dag?

Den gången du svarar i telefonen och den du gömmer dig för har hittat dig och kommer med haranger och hotelser om att han minsann ska döda dig, nu när han har fått reda på vart du bor.

Tänk om du vaknar natt efter natt med samma mardröm. Att någon misshandlar dig och försöker döda dig. Någon hotar barnen. Husdjuren. Att ständigt leva otryggt.

Varje gång du måste gå ut så scannar du av omgivningen – hela tiden – i rädsla för att se den du inte vill möta, ens i dagsljus – ens i sällskap med andra.

Du kan inte tala om vad du heter, egentligen. Du kan inte ha något socialt liv, då du lever utan framtid eller skenbart utan historia.

Du kan inte arbeta, fast du vill. Lyckas du ändå upprätthålla ett arbetsliv, finns rädslan där varje gång du går till och från jobbet.

När din plågoande – åter igen – har fått reda på din adress måste du flytta, hals över huvud. Det händer inte bara en eller två gånger, utan gång efter gång.

Du måste gång på gång ta smällen att berätta för barnen att nu är det dags att flytta igen. När de precis har rotat sig ska rötterna dras upp.

Du straffas av myndigheterna, du anses som kriminell för att du försöker skydda dig själv och dina nära genom att de drar in bidrag och är ovilliga att hjälpa till, i största allmänhet.

Dina barn kan inte leka fritt ute. De kan inte berätta för sina kamrater om sin historia. De lever också i ett osynligt fängelse.

Tänk om det var du eller någon du har kär som var tvungen att leva som ovan? Jag kan bara ana hur det skulle kännas att vara tvungen att gå under jorden. Listan ovan kan säkert utökas med flera punkter. Det är svårt att sätta in sig i denna belägenhet när man själv lever ett vanligt Svensson-liv.

Ingen, jag säger ingen tar detta stora steg just for fun, som de förövrigt inte tagit själva – utan tvingats till. Det är inget värdigt liv för någon. Det är inget liv någon eftersträvar eller vill leva, om de inte måste.

Drygt 8.000 människor lever med skyddad identitet i Sverige. Av dem är det 3.000 som är barn. De flesta gömmer sig från sina före detta män.

Skyddad identitet kan även ges till hotade vittnen, journalister, poliser, kriminella och deras anhöriga.

Den enklaste formen är spärrmarkering i folkbokföringen. Men det är inget effektivt skydd, då myndigheter lämnar ut uppgifter åt fel personer på grund av bristande rutiner. Därav måste så många flytta, gång på gång.

Kvarskrivning är ett annat skydd. Då står man skriven på en ort, men flyttar till en annan. Under 2001 levde 404 kvinnor och barn med kvarskrivning. Under 2002 ökade antalet till 520. Behovet av kvarskrivning anses vara stort. Men det är inte alla som får detta skydd, trots dokumenterat behov. Och, även om man får detta skydd är det inget hundraprocentigt skydd.

Ungefär tio personer varje år får en helt ny identitet, fingerat namn och nytt personnummer. Faktauppgifterna kommer från senaste numret av Kvinnotryck, utgiven av Roks.

// Annica Tiger - kan bara ana

Annica Tiger 10:40 FM | Google

Husbondens slag

Sociologen Carin Holmberg har skrivit "Med husbondens röst". Jag har haft anteckningar om den förut här i Reloaden.
Den 10/9-03 skrev jag:
--------------------------------
Sociologen Carin Holmberg har gjort den första svenska studien om våld mot djur i misshandelsrelationer. Inget nytt under solen. Våldsamma män slår även husdjuren. Männen hotar att skada eller döda husdjuret om de vet att kvinnan har en nära relation till det. Jag känner till några fall där mannen in facto har dödat familjens hund, bara för att straffa och plåga kvinnan. Denna hotbild kan även innebära ytterligare en svårighet för kvinnan att lämna relationen. Oron för barn, husdjur och dem själva blir ett hinder. Ett hinder för kvinnan. Ett medel för mannen att isolera och kontrollera henne. Läst i Roks senaste nummer av Kvinnotryck.

Djurplågeri. Kvinnomisshandel. Barnmisshandel. Det går hand i hand. Hur det är i dito motsatt förhållanden vet jag inte. Det vet ingen - utom de som nu utsätts. Ingen lär heller aldrig få veta om inte männen anmäler, så det kommer in i statistiken. En gång i tiden så togs inte kvinnornas anmälan på allvar, om de ens gör det i idag. Jag fick ett mail från en kille som tyckte att jag inte tog männens problematik på allvar. Nå, det kanske inte är så konstigt? Jag har nog med att försöka förstå mäns våld mot kvinnor, djur och barn. Men jag tar det inte på oallvar. Men det får inte, kan inte rättfärdiga, överskugga eller negligera den problematik som existerar.
--------------------------------

Redan den 7/1-02 skrev jag:
--------------------------------
Ibland undrar jag om Aftonbladet läser min Reload. Jag skrev för ett tag sedan om just detta ämne som behandlades i gårdagens tidning. På sidan 21 kunde man läsa om "Mannens vapen - att skada hunden". Forskaren Carin Holmberg har upptäckt att husdjur ofta används som vapen av mannen. Mannen slår och hotar familjens djur. På kvinnojourerna är oftast inte husdjur välkomna vilket innebär att en del kvinnor stannar kvar i misshandelsförhållanden inte bara för barnens skull utan även för hundens skull.
--------------------------------

Nu har jag läst hela studien. Läsvärd. Tänkvärd. Nya synvinkar, i alla fall för min del. Det handlar om dubbel kontroll. Makt! Husbondens makt över kvinnor, barn och husdjur. När blir vi alla lika värda?

Mannen påverkar och skadar kvinnan (och eventuella barn), samt påverkar och skadar djuret – som har ett existensberättigande i sig själv. Det går inte att reducera våldet till att enbart handla om ett indirekt våld mot kvinnan. Djuret är utsatt för våld och det bör tas på allvar, annars objektifieras djuret och ses enbart som ett verktyg för mannens våld mot kvinnan. Med andra ord riskeras djuret lidande att ses som sekundärt. Det kanske det är i somligas ögon. Men inte i mina. Ett liv är ett liv. Även djur har känslor.

When animal are abused, people are at risk – and vice versa, är ett citat ur studien. Så sant, som sagt.

Tre fallbeskrivningar på slutet fick mig att nicka instämmande. Varför känns det igen så väl?

Jag rekommenderar att läsa studien. Det är en problematik som inte har uppmärksammats riktigt ordentligt än. Det finns mycket liten beredskap för kvinnor som måste fly hals över huvud och har husdjur. Vart ska eventuella marsvin, katter och hundar placeras, om kvinnojouren inte kan husera dem? Det kanske är rent av ett problem som ska finansieras och hanteras av myndigheter? Pengar går till kvinnojourer. Men knappast till husdjursjourer?

// Annica Tiger - ömmar för djurens väl och ve

Annica Tiger 7:58 FM | Google