24 april 2008
Årets momsbilaga en flopp
Jag kämpar på med min deklaration. Numera ska en momsbilaga lämnas in tillsammans med NE-blanketten. Momsbilagan är exempel på ett totalt opedagogiskt skriv- och syftningsfel. Det erkände till och med den kille jag ringde på Skatteverket. När han förklarade att jag bara skulle fylla i två rutor föll en sten från mitt hjärta. Han sa att tusentals och åter tusentals har ringt om just denna blankett och han medgav att den var mycket svårbegriplig, det var han som använde ordet opedagogisk.
Så nu är det bara att kasta sig över NE-bilagan då. :-)
I morgon ska jag jobba, men även åka till tandläkaren. Jag har brutit en tand. Ja, det låter underligt, men det är en stor spricka i den och den sitter lös och har gjort ont så in i Norden, fast nu har smärtan släppt. Men i går såg jag i spegeln att det fanns en spricka i tanden och det ser inte bra ut och bådar inte gott. Tandläkaren ska röntga tanden och se hur stor skadan är. Har jag tur kan han kanske täta sprickan, men det är positivt tänkande från min sida.
Men så är det. Jag har bestämt mig att tänka positivt i alla lägen. Det är enda sättet att ta sig uppför sinuskurvan. Det senaste halvåret har varit rent ut sagt fördjävligt. Det kan inte bli värre resonerar jag och nu ska det vända, basta.
Det enda som påminner mig om cellgiftbehandlingen är att jag fortfarande tappar hår. Halva kalufsen är borta, jag tappar stora tussar varje dag när jag borstar håret. Luggen har blivit tunnare än tunnast, så den fick frissan klippa kort i går. Hellre en rufsig kort lugg än en längre lugg som ser väldigt onormalt tunn ut.
Detta senaste halvåret har jag åldrats rent kroppsligt, tack vare den kraftiga medicineringen. Jag ser det på fotografier tagna i oktober jämfört med fotografier tagna senaste veckorna. Men sånt är livet. Som tur är har jag återfunnit mitt gamla sinne och det har inte åldrats. Tack och lov.
// Annica Tiger
Essingeleden - en trafikinfarkt
En olycka på Essingeleden och hela Stockholm står stilla i flera timmar.
Essingeleden har länge varit underdimensionerad. Jag bor utmed Essingeleden och ser ofta vilka köer det är och drabbas själv av dem ibland när jag måste ta bilen. Jag förstår inte de som envisas med att dagligen köa på Essingeleden för att ta sig till jobbet. Det går nästan fortare med pendeltåg och andra kommunikationer. Jag undviker att ta bil när jag ska åka till jobbet/jobben. Kan jag åka kommunalt gör jag det.
I går var jag och klippte mig i Bro, samt lämnade av vinterdäcken hos B. På morgen fick jag köa för att ta mig från Sätra och hem med vinterdäcken. På eftermiddagen när jag skulle åka hem hamnade jag i ett totalkaos och sträckan som normalt tar cirka 40 minuter tog över 4 timmar innan jag kom hem. Jag borde ha tagit pendeltåget, fast att ta med sig fyra vinterdäck på pendeln är lite svårt.
Ändå hakade jag på bilar som jag förstod tänkte ta smitvägar och jag måste säga att det blev en riktig sightseeing för min del. Men jag förstod att jag i alla fall kortade av sträckan och tack och lov för det. Jag var hela tiden rädd för att bilen skulle börja koka, mätaren stod oroväckande högt upp mot rött och fläkten levde rövare. Dessutom kände jag mig som en riktig miljöbov som spred ut avgaser i flera timmar i onödan.
Nej, det håller inte längre med att ha enbart Essingeleden längre, som dessutom har alldeles för få filer för att klara av belastningen av alla bilar. Det måste till mer, varför inte bygga förbifart Stockholm?
// Annica Tiger