8 januari 2004
Våld föder våld
Kvinnor tigger om stryk.
Att en domare vädrar dylika gammeldags och inskränkta åsikter är kanske inte så lyckat? Men jag vet att det finns många andra som tycker detsamma. Det är inte heller speciellt länge sedan det inom rättsväsendet här i Sverige fanns samma synsätt att misshandel inom familjen var just familjebråk och inget annat, det vill säga inget som skulle hanteras av rättsväsendet.
Säger kärringen dig emot – ge'na en sittopp, så kanske hon håller käften. Är barnen obstinata – ge'rom ett rejält kok stryk, så kanske de lär sig att lyda. Den man älskar agar man.
Norstedts stora svenska ordbok
ag|a subst. -an
– kroppslig bestraffning särsk. av barn i förment uppfostrande syfte
Det finns inget uppfostrande i att slå någon annan, oavsett det gäller barn, djur, kvinnor eller män. Att slå någon är fegt. Att slå någon är att fly och illa fäkta, ett bevis på att argumenten tryter. Att slå någon är något som inte hör hemma i vårt moderna samhälle. Våld föder våld. Våld föder otrygghet. Våld föder aggressivitet. Våld föder rädsla. Våld föder osäkerhet.
För att göra ett tvärt lappkast (vilket är tillåtet då jag har sameblod i mig) och dra paralleller med Anna Lindhs mördare. Ja, jag väljer att inte namnge honom här då han faktiskt inte är dömd och dessutom löper gatlopp redan nu i press och övrig media. Han har tydligen levt i en familj där fadern misshandlat både moder och barn. Det har satt sina spår, kanske outplånliga sådana. Ytterligare ett bevis på barns utsatthet och sårbarhet i familjer där våld förekommer. Vad gör samhället åt detta?
Visst, det är ingen ursäkt för de handlingar man sedan utför som vuxen. Ingen ursäkt, men kanske en förklaring? Det är barnen vi måste satsa på. Det är barnen vi måste fånga upp, innan sådant här händer. Vad jag har förstått har denna unga man sökt hjälp men inte fått någon. Han har blivit dömd till skyddstillsyn ett flertal gånger, men den tillsynen har inte varit till något skydd varken för honom eller allmänheten – vilket facit nu visar.
Jag hoppas att detta blir en väckarklocka. Svensk psykvård är inte ens längre värt namnet. Jag vill gärna tro att Anna Lindhs död inte var meningslös i det avseendet. Det finns en krutdurk där ute. Eller rättare sagt en hel hoper krutdurkar, vilka vi får hoppas inte kreverar vid fel tillfälle och fel tidpunkt, såsom denna "krutdurk" gjorde.
// Annica Tiger
Annica Tiger 10:07 FM | Google
Skrivkramp
Ibland när jag läser andras bloggar eller dagböcker får jag dåligt självförtroende. En del texter verkar vara så välgenomtänkta. Många texter ger vid handen att skribenten är intelligent, analyserande, begåvad, förståndig, klok, snabbtänkt, vaken, klyftig, klartänkt och skarpsinnig.
I ljuset av dessa anteckningar ter sig mina egna som ganska löst hållna, banala, ointressanta, färglösa, utan finess, skärpa och tämligen enkla.
Jag tillhör inte (och har aldrig tillhört) någon intellektuell elit. Jag är ingen (och har aldrig varit) elitist. Jag har aldrig studerat på universitet eller högskola. Jag är en självlärd (autodidakt) glad liten skit :) – med mer åsikter än kunskaper, kan det tyckas ibland.
Men man ska inte jämföra. Det vet jag. Jag är jag och ingen annan. Du är du och ingen annan. Ingen annan är lik den andra. Vi är alla olika. Vore vi lika skulle det nog bli ganska tråkigt och enformigt. Det räckte att läsa en blogg eller dagbok, så hade man läst alla.
Man måste skriva efter sina egna förutsättningar. Mina förutsättningar är inte likadana som en tjugofemåring med huvudet på skaft. Mitt huvud har med ålderns rätt kanske hamnat halvvägs ned på skaftet? Eller så har jag aldrig ens haft något huvud på skaftet :)).
Jag har skrivit dagbok på nätet nu i över sex år. Det måste nog ses som naturligt att man mattas av med tiden. Om jag läser tillbaka vad jag skrev för fyra, fem år sedan så ser i alla fall jag skillnaden. Det var mer driv. Det var mer kraft. Det var mer drag under galoscherna. Det var mer känsla bakom orden. Mer en tiger på bettet då än nu.
Är det jag som börjar bli gammal? Eller är det bara en svacka? Jag har faktiskt funderat på att lägga av med mina dagliga anteckningar. Men dessa tankar brottas väl de flesta med, från och till – som skriver blogg eller dagbok på nätet misstänker jag.
Vad kan mina skriverier bidra med? De kanske gör varken till eller från i vårt stora kosmos? Fast egentligen skriver jag inte för någon annans skull. Jag skriver för min egen skull. Ord som behöver komma ut. Ord som är rastlösa. Ord som bara finns där. Ord som formas till meningar. Kanske med en mening. Eller utan. Eller både och.
// Annica Tiger