10 september 2007
Hela världen rasade idag.....
Personlig, men inte privat.
Men ibland är det en svår gränsdragning.
Jag tycker att jag nu fått min beskärda del av eländes elände. Margareta sa när jag var ung att jag var som ett bowlingklot, vad som än hände (och hände saker gjorde det á la masse - jag har inte levt något tråkigt liv när jag var ung) så reste jag mig upp fit to fight. Men det var när jag var ung. Jag vet inte om jag har samma fighting spririt numera, kroppen börjar bli gammal även om jag till psyket definitivt inte är någon gammal tant på 54 år.
Jag har haft i flera månader ett damoklessvärd hängande över huvudet gällande en ekonomisk konflikt, pengar jag inte har. Rabiessprutorna är inte roliga de heller. En bihåleinflammation som inte ger med sig. Jag rasar i vikt och har ingen aptit. Bara det borde räcka och mer därtill. Men nej, så verkar inte vara fallet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Just nu känner jag mig bara tom. Ledsen. Förvirrad. Frågandes varför just jag?
I dag fick jag besked via telefon om att jag har en i princip obotlig sjukdom (ofta blir den kronisk och slutar med cancer i ett visst organ - som i sig är svårt att transplantera), enligt alla googlingar jag gjort är inte framtiden speciellt ljus. Hur länge har jag haft den sjukdomen? Varför har ingen diagnostiserat den tidigare? Eller har jag tur att den inte härjat allt för länge i min kropp, men sådan tur har jag inte - jag verkar inte ha flyt i livet just nu.
Kanske min dotter ändå får ta del av min väl tilltagna livförsäkring? Det missunnar jag inte henne, men själv skulle jag nog vilja leva tills den förfaller vid 67 års ålder. Tveksamt huruvida detta kommer att bli verklighet nu. I morgon ska jag få information om sjukdomen av läkaren. De ringde i morse, men då ville de inte säga vad det gällde. Men nu när de ringde i eftermiddags och ändrade tid pressade jag dem på vad det var frågan om. Egentligen. Svaret chockade mig.
Nu är jag i alla fall lite förberedd och kan ställa lite frågor om vad som kommer att hända mig i framtiden. Det kan ju vara intressant - minst sagt.
// Annica Tiger
Blogga om jobbet?
För ett tag sedan fick jag ett mail från en journalist som frågade om jag visste om det var någon som bloggade om jobbet? Jag antar att han menade oss vanliga dödliga per definition. Jag var faktiskt tvungen att svara honom att jag inte kunde namge någon blogg på rak arm. Jag hade en svag aning om att det finns en som bloggar om sitt jobb som tidningbud. Den finns kvar ser jag.
Politikerna som bloggar kan väl sägas blogga om sitt jobb? De som är mer eller mindre ”köpta”, kommersiella och reklamfinanserade bloggar hör kanske också till den kategorin? Annars är det nog mer vanligt att bloggare skriver om annat än jobbet? Det är en svår gränsdragning för de flesta antar jag? Vad kan man skriva och vad bör man absolut inte skriva om när det gäller arbetet?
Det jobb jag hade i somras som timvik på en privat hemtjänst kommer jag nog att återkomma till om andan faller på. Det finns mycket att skriva om hur vården av våra äldre fungerar. Hur privatiseringen slår. Men jag har tystnadsplikt gällande de brukare jag arbetade hos, men rent generellt finns mycket att skriva om detta.
Nu har jag ett nytt jobb, en heltid och tämligen bra betalt, fast å andra sidan får jag verkligen jobba för lönen. Jag har skrivit på en tystnadsförbindelse och när jag slutar gäller den för resten av mitt liv. Nå, det kan jag leva med. Inget direkt konversationsämne ändå :-). Jag har tre minuter att gå till jobbet. Bara det är en stor bonus.
// Annica Tiger