30 november 2006
Underbara älskade
Jag var på en förhandsvisning på filmen "Underbara älskade" i dag. Tyvärr var det en dålig digital kopia med lite för mörk bild, så naturscenerna kom inte till sin rätt. Men det doftade svensk sommar i salongen ändå och jag längtar redan till sommaren med sin grönska och värme.
Premiären är den 22 december och trots julstök och annat så rekommenderar jag varmt att se filmen. Det är Johan Brisinger som regisserat och i filmen medverkar bland annat Michael Nyqvist, Anita Wall, Sten Ljunggren, Philip Zandén, Catherine Hansson, Moa Gammel och Anastasios Soulis.
Distributör Sonet Film
Filmen handlar om en ovanligt varm sommar, den första kärleken, en bilolycka, en lanthandel, en pappa och hans son, en gisten eka och om människans enorma kraft att resa sig upp och gå vidare, allt enligt pressmaterialet.
Det kanske låter som en salig blandning, men allt har sin plats och hela historien flyter på i sakta mak. Kanske inget för den som gillar actionfilmer, utan mer en karamell att suga på för alla som tycker om filmer som berör och väcker tankar, långt efter att eftertexterna slutat rulla.
Johan Brisingers egna ord om filmen tycker jag är en bra beskrivning av vad filmen försöker eller rättare sagt lyckas förmedla.
Jag tror på livet. Jag tror på människans förmåga, att trots sorg och tragedier och mot alla odds, att hon kan resa sig och gå vidare.Jag vill våga beröra. Jag vill låta publiken dyka ned i ett mikrokosmos och berätta den lilla berättelsen, som egentligen talar om de stora, väsentliga frågorna. Om kärlek och förtvivlan, om hopplösheten men möjligheten till försoning. Det har varit min uppriktiga ambition med den här filmen.
Förluster och personliga tragedier är en del av varje människas liv. Vi måste lära oss att leva med dem på ett eller annat sätt, annar går vi under. Sorgen har en läkande kraft och den som inte kan sörja kan heller inte känna glädje. Någon klok person lär ha sagt:
Sorgen är glädjens moder.Underbara älskade är min hyllning till livet.
Michael Nyqvist gör en suverän insats som Lasse, likaså Anastasios Soulis som Jonas, Lasses son. De två är så lika, men så olika. De har svårt att kommunicera med varandra. Bägge bär på en djup sorg, men kan inte ge varandra stöd och lindring. Morföräldrarna, spelade av Anita Wall och Sten Ljunggren, gör alla fel som mor- och farföräldrar alltid brukar göra, fast de menar väl.
Scenen som skildrar midsommarafton, där Lasse får lite för mycket inom västen, var suverän. Lika stämningsfull var scenen när sonen upplever sin första fysiska kärlek. Slutet var en blandning av glädje och sorg.
Jag är glad att jag satt längst fram. För jag grät floder mot slutet, blandat med småleenden och igenkännande nickningar.
Känslan sitter i fortfarande. Filmen nådde ända fram, in i hjärteroten.
Nu handlar filmen om en pappa som är oförmögen att tala med sin son och regissören menar på att det är ett dåligt och invant mönster i den manliga världen, där män sällan pratar känslor, varken med varandra eller med sina barn, kanske i risk för att framstå som larviga och mesiga.
Där håller jag inte riktigt med. Denna oförmåga att kommunicera är nog könlös och mer beroende på individen. Många går och bär på tunga ryggsäckar i onödan, både män och kvinnor - samt även barn.
Det är det viktiga budskapet denna film har tycker jag, att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv, mot andra och inte hålla alla känslor kvar inom sig i en betongväst, som bara i förlängningen kommer att kväva livslusten.
// Annica Tiger
Proffsboxning i fyra ronder
Boxning eller kampsport är inget jag är intresserad av. Men de som utövar dessa sporter har desto större intresse givetvis. De är säkerligen ganska nöjda i dag. Kampsportsdelegationen har sagt ja till fyra ansökningar om boxning- och kampsportsgalor i Sverige. Men med massa regler och föreskrifter. Ett ja som egentligen kan ses som ett nja.
Noterar att DN har ett stavfel i artikeln, edt istället för det.
// Annica Tiger