« Lätt att bli spelberoende | Startsidan | Diplomerad tandemhopperska :) »

24 juli 2005

Det finns ett litet trasigt barn...

För att spinna vidare på ämnet beroende. Nu lite mer allvarliga saker, mer dödligt beroende. Heroin. Det finns ett talesätt, en heroinist skulle kunna sälja sin egen morsa för att få ihop stålar till en fix. Det stämmer, misstänker jag; rättare sagt det vet jag.

Men efter att ha läst böckerna jag skriver om nedan kan jag se orsak och verkan. Inom varje heroinist finns ett litet trasigt barn. Ja, det kan nog appliceras på allt slags missbruk misstänker jag. Ingen föds till att bli alkoholist, heroinist, haschare eller amfetaminpundare; välj valfri drog.

Jag har ofta funderat över de sengångare man kan se inne i stan. De står och klamrar sig fast i en lyktstolpe, som om de inte kan gå eller sitta. En gång på Centralens damtoalett såg jag en ung tjej, som antagligen precis tagit sig sin fix, stå och försöka göra make-up framför spegeln. Det gick inte så bra, allt hon gjorde, alla rörelser gick i ultrarapid. Det såg ut som filmat i slow motion. Jag har sett hur en heroinists blick ser ut, en pupill knappt stor som ett knappnålshuvud. Det ser inte klokt ut. Heroin är en drog som jag inte har förstått mig på.

Saxat från UR.

Heroinet verkar snabbt och ger ett rus som varar 4-6 timmar. Omedelbart efter det att man injicerat heroin i en ven, uppstår en våg av välbehag som övergår i en känsla av tillfredsställelse, som innebär att varken hunger, smärta eller sexuella begär gör sig påminda.

Vad är det för vits med att ta en sådan drog, som har de verkningarna som ovan? Heroin, bara namnet förbryllar. Hero betyder hjälte på engelska. Det finns inget hjältemod hos dem som producerar, distribuerar eller langar heroin. Det enda hjältemod jag kan se är väl hos dem som lyckas ta sig ur skiten, med livet i behåll.

Jag har sträckläst tre böcker nu, rakt av.
Utan en tanke, I skuggan av värmen och
Bortom ljus och mörker, alla tre skrivna av Lotta Thell.

I första boken får Hasselakollektivens arbetsmetoder sin kanske berättigade kritik för undermåliga behandlingsresultat, den andra och tredje boken handlar om hennes kamp ur missbruket.

Jag sträckläste böckerna.
Det var en förunderlig resa
som jag som läsare bjöds på.

Min bror dog av en överdos heroin i slutet av augusti 1990, mer exakt datum vet ingen eftersom kroppen var i ganska dålig kondition. Han brukade mest gå omkring speedad på affe, så jag blev faktiskt förvånad över att det var horse som blev hans död.

Så här skrev jag om detta i min Reload,
om hans begravning, nio år efteråt.

27/8-99

Släkt och vänner?
En gammal tjejkompis kom.
Ett par släktingar.
Hur många kommer på min begravning?
På din? Men vad spelar det för roll? Egentligen?
När man är död är man död, that´s it!

Tommy var min bror, några år äldre än mig. Grannarna ringde polisen när lukten blev för påtaglig. Ingen vet egentligen om det verkligen var den 28:e han dog. Ensam! Hittad efter en vecka i augustivärmen! Tanken på död, andras och min egen har tyngt mig senaste veckorna.

Jag borde sluta röka! Pronto! Men kan inte. Rädslan att dö i ensamhet är värst. Och i mitt fall - dö före hundarna och framförallt dö och kanske ligga i flera dagar med dem runt omkring undrandes över varför flockledaren inte rör på sig. Nå - det kan inte hända nu eftersom jag är gift :), men jag ser framåt i tiden. Jag har funderat på att man/någon borde fixa ett nätverk (inte datorer) för ensamma människor, både gamla och unga. Ett telefonsamtal om dagen eller ett mail kan kännas som en trygghet skulle jag kunna tänka mig och något besök i veckan av en levande själ.

Jag tror att det finns embryon lite här och var byggda på frivilliga personers och föreningars arbete. Detta ligger mig varmt om hjärtat - ingen, jag säger _ingen_ ska behöva dö ensam och ej saknad/efterfrågad av någon. Det händer ju titt som tätt att folk ligger och ruttnar i sina lägenheter - nu sist en pensionär som låg död i tre veckor - granne med hemtjänstlokalen.

På den tiden jag hade en kolonistuga blev jag bekant med en äldre herre som alltid strosade runt med sin boxer. När jag sålde den kåken tappade man kontakten, men långt efteråt fick jag höra att han hade hittats hemma, död. Död sedan länge och med boxern liggande i hopkrupen ställning, alldeles uttorkad och det blev nödvändigt att avliva hunden.

Varför är allt så anonymt och varför kan vi inte *bjussa* på varandra och bjuda in andra i våra liv. Det finns så många ensamma! Det är tråkigt och borde inte behöva vara så.

// Annica Tiger

Annica Tiger juli 24, 2005 6:14 EM