« Få tittare ville se Faria | Startsidan | OS har en otäck odör »

14 augusti 2004

Svensk rasbiologi

Sverige har en mörk rasistisk historia. Jag såg ett program på TV från Dokument Inifrån, "De icke önskvärda". Där blottlades hela vår svenska mörka historia. Jag blev mörkrädd. Detta har alltså hänt här i Sverige. Det är inte så många år sedan.

Sverige som alltid, i alla fall öppet, kritiserat nazismen och dess rasbiologiska utrensningar, främst av judar men även av romer, efterblivna och andra icke önskade element som inte, enligt dem, tillförde den germanska rasen något. Hur många levande svenskar finns kvar som tillbad och fortfarande tillber denna rasbiologi?

När jag gick i skolan fick vi inte lära oss något om detta. Det skulle jag ha kommit ihåg. Får dagens ungdom lära sig om vår mörka rasistiska historia? Står det i historieböckerna? När jag gick i skolan läste vi mycket om förintelsen och om nazismen. Men intet ett ord om att nazisterna i sin tur påverkats av den svenska rasbiologiska forskning som pågick från mitten på 1800-talet till långt in på mitten av 1900-talet. Många tyska forskare var här på studiebesök och tog med sig intrycken hem, varvid Hitler inte sedan var sen att anamma dem för sina egna syften.

År 1840 introducerade Anders Retzius skallindexet i Sverige. Huvudformen mättes och delades upp i två grupper, dolikocefala (långskallig) och brakycefal (kortskallig). Vår kära Linné som i alla fall jag förknippar med en vänlig person som gillade att dofta på blommor och katalogisera växter, han var den första som även började att katalogisera människor och dela upp dem i raser, samt tillskriva de olika raserna olika egenskaper.

Världens första rasbiologiska institut byggdes upp i Sverige år 1921 i Uppsala. Det förmenta syftet var att förbättra människan genom biologisk förädling (rashygien). Verksamheten hade inledningsvis brett politiskt stöd men internationellt sett var den på nedgång, förutom i Tyskland under nazismen. Rasbiologiska tankar var dock vanliga i samhällsdebatten, även på demokratiskt håll. Några exempel är bondeförbundets program (1933), Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934) och 1941 års stränga steriliseringslag. Texten i kursiv stil är hämtad från Bonniers Stora lexikon.

Det svenska folkhemmet har verkligen sina solkiga fläckar. Jag hoppas att de alla har tvättats bort. Inte bara politiker utan kultureliten ställde sig bakom Herman Lundborg, chefen för Rasbiologiska institutet som hade starka nazistiska sympatier, bland annat då Anders Zorn, Carl Larsson, Selma Lagerlöf och Ellen Key.

Ett sätt att förädla det svenska folket och bibehålla en god rashygien var att hindra individer från olika "raser" att skaffa barn med varandra (ett barn genom blandäktenskap av en same och en "svensk" vore otänkbart på den tiden). De som hade epilepsi bedömdes inte vara lämliga att få föröka sig. Det kunde räcka med att en kvinna ansågs lösaktig för att sterilisera henne. Människor med lägre intelligensnivå skulle inte heller få skaffa barn. För att inte tala om judar, romer och andra raser – som inte ansågs vara ett rasbiologiskt föredöme här i Sverige.

I programmet visades hur forskarna åkte Sverige runt och mätte skallar och fotograferade samer (barn och vuxna tvingades klä av sig inför fotograferingen) och katalogiserade dem noggrant. Judar och romer fotograferades och lades in i register. Alla dessa register har bevarats och finns vid Uppsala universitet. Det finns fortfarande stora mängder kranium sparade från denna forskning, bland annat avhuggna huvuden som stulits via gravplundringar av samiska gravar i norr.

Över 60.000 svenskar steriliserades medelst tvång eller andra medel från 1941 ända fram till 1975. Detta skedde även i andra länder, men inte alls i samma omfattning som i Sverige. Detta var på tapeten i media 1997 minns jag och hela världen förfasades sig över detta.

De som utsattes för denna tvångssterilisering utlovades skadestånd på 175.000 kronor (skitsumma egentligen för ett livslångt lidande), men många har inte ens velat ansöka om dessa pengar då de fortfarande mår dåligt av detta faktum att de förövades möjligheten att bli mor och fortfarande känner en skammens rodnad inför att de steriliserats, berättades det i programmet.

Det var mest kvinnor som steriliserades. Även om det var mannen i familjen som ansågs avvika från dåtida norm och då med automatik borde vara den som skulle ha steriliserats så blev det hans fru som fick genomgå steriliseringen. Ändå är det enklare och billigare att sterilisera män. Men detta var väl ett bevis på dåtidens synnerliga idiotiska syn på att kvinnan var underlägsen mannen. Tyvärr finns denna uppfattning kvar hos somt och somliga. Men det är en helt annan historia.

// Annica Tiger

Annica Tiger augusti 14, 2004 4:34 FM