« Vargar | Startsidan | Stålmannen är död »

11 oktober 2004

Paragrafrytteri

Talar inte svenska - nekas A-kassa
En kvinna arbetade som lokalvårdare i åtta år. Hon städade en banklokal sex timmar om dagen. Kvinnan är inte svensktalande utan är beroende av att ha en tolk med sig på besöken hosd arbetsförmedlingen. På banken var det inga problem eftersom hon kommunicerade med sin chef på spanska.

Fastighetsanställdas A-kassa har nu kommit med ett formellt beslut, baserat på arbetsförmedlingens rekommendation.

"Arbetsförmedlingen i Huddinge har ifrågasatt din ersättningsrätt då du är helt beroende av tolk vid dina besök hos arbetsförmedlingen samt att det måste finnas spansktalande arbetsledare på företag där du eventuellt skulle kunna bli erbjuden arbete. Arbetsförmedlingen anser att du inte står arbetsmarknaden till förfogande."

Att ta emot hennes inbetalningar till A-kassan gick tydligen bra under dessa år hon arbetade. Varför informerades hon inte, under dessa år, om att rätten till a-kassa tydligen är kopplad till att man talar svenska?

Kvinnan har bott i Sverige i 17 år. Jag kan tycka att hon kanske borde ha lärt sig lite svenska under den tiden. Men det kan finnas flera orsaker till att så inte skett och jag lämnar det därhän.

Om inte så borde hon i alla fall nu erbjudas fyra timmars svenskutbildning varje dag med A-kassa för att komma upp i sina sex timmar om dagen. Det är en Win-Win-situation. Kvinnan slipper att gå till socialen, lär sig svenska och det kan i förlängningen göra att hon kan söka ett jobb där det krävs svensktalighet.

Nu har kvinnan åldern emot sig. Det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta sägs det. Det är nog inte lätt att lära sig ett nytt språk när man befinner sig på andra halvsekelsdelen i sitt liv. Men jag tycker att arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb här. Frågan är om en man i samma situation hade behandlats likadant? Eller är det lite av det "gamla kärringar ska buntas ihop och användas som sparbössa"-syndromet som glimtar till i detta ärende? Ironisk? Ja, kanske lite. Men med ett visst allvar.

Jag läste en annan intressant artikel som har med försäkringskassans agerande att göra, men som fungerar som en parallell med kvinnan ovan.

Fick rätt efter sju års kamp.
En man har i sju år hela år försökt att slåss mot försäkringskassans väderkvarnar. Äntligen är det fastslaget att han hade rätt till tillfällig föräldrapenning när han var hemma med sin tvååriga dotter efter det att hans hustru var förbjuden att lyfta tungt efter ett kejsarsnitt.

Regeringsrätten begärde in ett yttrande från Riksförsäkringsverket, där verket konstaterade att försäkringskassan och länsrätten inte utrett själva sakfrågan, om hustrun inte kunde ta hand om det äldre barnet.

Därför återförvisade Regeringsrätten fallet till kammarrätten. Nu har han fått rätt. Kammarrätten lyssnade på läkare som konstaterar att för den som genomgått ett kejsarsnitt så är det olämpligt att lyfta tyngre vikter än det nyfödda barnet. Det kan vilken normalfuntad människa förstå rent logiskt, men tydligen inte vissa myndigheter. Det är nästan skrattretande att läsa om detta. Men jag tror inte att mannen som till synes stångade huvudet i väggen i sju år tyckte det var så roligt, under skeendets gång.

Frågan kommer med automatik. För vem agerar myndigheterna? Är de till för oss medborgare? Eller är de satta att vara någon form av överförmynderi och har som uppgift att göra den lilla människans liv till ett rent helvete? Ibland känns det som det. Maktmissbruk? Stelbenthet? Paragrafrytteri?

// Annica Tiger

Annica Tiger oktober 11, 2004 5:56 FM