« Feminism, inget nytt | Startsidan | Kika i backspegeln »
30 oktober 2004
Magdalenagården
När jag blir gammal och senil hoppas jag att åldringsvården är bättre än vad den tycks vara i dag. Men det är nog bara en stilla förhoppning. Befolkningstrappan ser ut som den gör och det lär bli än värre om tjugo-trettio år.
Jag vill inte tvingas att ligga kvar i min säng halva dagen, bara för att ingen hinner ta upp mig. Jag vill nog duscha mer än knappt en gång i veckan. Jag vill nog komma ut i friska luften, känna solens strålar värma mitt ansikte och beröras av vindens bris – i alla fall någon gång i veckan. Jag vill kunna kissa och bajsa när jag vill och inte bara när det finns tid för schemalagda toalettbesök. Jag vill kunna äta mig mätt varje dag, även om det kanske tar lite längre tid att få i sig maten. Jag vill känna trygghet och bli mänskligt bemött, även som åldring.
Tyvärr är verkligheten inte så. Nu är det Magdalenagården på Södermalm som är på tapeten. Det är inget unikt fall. Det har förekommit, det förekommer och det kommer att förekomma liknande avslöjanden om hur illa det är ställt med vården av våra gamla.
// Annica Tiger
Annica Tiger oktober 30, 2004 8:35 FM