« Hissen har stannat? | Startsidan | Dåligt Dell »
9 oktober 2004
Att bry sig är ett måste
– Ni får ett allmänt otrevligt liv, blir sedda som kärringar, rödstrumpor (oh, dessa hemska varelser...) eller som manshatare.
Jag skrattade lite när jag läste Margareta Winbergs debattartikel i Aftonbladet, "Varför finner ni er i männens förtryck?".
Jo, visst vore livet lättare och enklare genom att inte bry sig. Men att inte bry sig är att acceptera rådande tillstånd.
För övrigt tycker jag debattartikeln var dåligt skrivet, rent ut sagt ett riktigt hafsverk. Jag tror att till och med jag hade kunnat skriva en mycket bättre debattartikel på samma tema.
Det har varit mycket debatt om männens ansvar på senaste tiden. Deras ansvar ska jag inte frånta dem. Det ansvaret kvarstår. Men för omväxlings skull ska jag spekulera i om huruvida inte alla har ett ansvar för sakernas tillstånd, både män och kvinnor. Jag kommer även här in på en sak som tas upp i boken "Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet" av Stephan Mendel-Enk.
I projektet Tittmyran/Björntomten (drogs igång av Ingemar Gens - min kommentar) videofilmades dagispersonalen för att se skillnader i hur de behandlade pojkar och flickor. Innan kamerorna sattes upp sa sig personalen vara övertygad om att de i stort sett behandlade pojkar och flickor lika. När de efter några veckor fick se vad kamerorna fångat trodde de inte sina ögon.
De såg att de konsekvent lät pojkarna gå före flickorna. När de skulle klä barnen för att gå ut tog de pojkarna först medan flickorna fick vänta på sin tur. De såg att de nästan enbart kommunicerade med flickorna, till pojkarna gav de order och fick kommandon tillbaka. De såg att flickorna blivit ställföreträdande dagispersonal. De hjälpte pojkarna att knyta skorna och knäppa jackorna. Under lunchen servade de pojkarna med allt de behövde på matbordet eftersom de lärt sig att deras grymtningar kunde betyda sånt som att "skicka mjölken".
Resten av projektet handlade om att pedagogerna på Titmyran/Björntomten istället skulle göra tvärtom. Under några timmar varje dag delades barnen upp i en pojk- och en flickgrupp. Pojkarna skulle tränas i närhet och att visa känslor, flickorna i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas. Efter bara några veckor hade pedagogiken givit resultat.
Denna pedagogik kallas Hjalli, på Island finns 13 Hjalliförskolor och i Sverige dagiset Tittmyran/Björntomten. En studie gjord av Margrét Pála Ólafsdóttir (den som skapade Hjallipedagogiken) på 120 barn som gått en Hjalliförskola visar att de i jämförelse med barn från vanliga dagis har en mer öppen och positiv inställning till det andra könet.
Manlighet och kvinnlighet är inget vi föds med inbakat i generna, utom de rent biologiska skillnaderna och då kommer jag till knäckfrågan – hur bryta detta mönster som författaren tar upp sida efter sida boken igenom? Jag tror att lösningen ligger mångt och mycket i framtiden och i hur kommande generationer kommer att uppfostras. Där har både män och kvinnor en stor roll att spela gemensamt. Det är bara gemensamt det kan ske. I samarbete och i samförstånd.
Vi föds lite olika rent organmässigt.
En kvinna föds med vagina, äggstockar och livmoder.
En man föds med en penis och två testiklar.
Men lever, njurar och hjärta är könslösa.
Ingen talar väl om en kvinnlig lever?
Ingen talar väl om en manlig njure?
Brandbil åt sonen. Docka åt dottern.
Blått till sonen. Rosa till dottern.
Sonen ska busa. Dottern ska krusa.
Det mesta är sprunget ur uppfostran och miljö.
Sträva mot ett mänskligare samhälle.
Ett jämlikt samhälle.
Där det inte är könsorganet som avgör.
Utan vilken människa vi är.
För olika är vi och kommer att förbli
– som människor –
men det har inget med kön att göra.
// Annica Tiger
Annica Tiger oktober 9, 2004 1:55 EM