« Avsaknad av lokalsinne | Startsidan | Nationalpark - för vem? »
12 september 2004
Handikapp
En hund med bara två ben, de andra är helt outvecklade. Avliva den. Det är väl kanske vad de flesta skulle ha gjort vid valpningen. Men denna hund hade tur. En engagerad kvinna tog hand om hunden och nu lever den nästan som en normal hund, men ändå inte. Den är lite speciell eftersom den går på två ben, precis som en människa.
I pappersutgåvan fanns fler bilder, varav en gav vid handen att hunden mår alldeles utmärkt och är precis så lycklig som en hund ska vara. Bilden när hunden ger sin ägare ett kärleksfullt ögonkast rörde mig nästan till tårar. Det syntes även på matte att kärleken var villkorslös.
Hundar sorteras bort och avlivas bara för att de har för många prickar, för få prickar, prickar i fel färg, öron som inte är enligt rasstandard, fel pigmentering av pälsen och vad nu människan i egenskap av hundens "Gud" anser vara skäl nog att inte låta en valp få leva utan avlivar den.
Det var inte länge sedan som föräldrar fick rådet att det bästa alternativet var att abortera barn som via fostervattensprov eller ultraljud visade sig ha missbildningar, obotliga sjukdomer eller andra genetiska störningar som exempelvis Downs syndrom. Förr om åren, innan sådant kunde förutsägas, blev många av dessa barn lämnade till allmänna instutioner, som på den tiden bara var förvaring och som inte gav utrymme till att låta barnen få växa och utvecklas som individer.
Det finns plats för alla i vårt samhälle. Vi ska inte sträva efter perfektionism. Vem avgör vad som gör livet värt att leva, innan livet ens fått levas? Ingen anser jag.
// Annica Tiger
Annica Tiger september 12, 2004 9:26 FM