« Fejkläkare | Startsidan | Nätverkskortskrångel »
6 februari 2004
Psykiatrireformen
Jag minns att jag skakade på huvudet när psykiatrireformen genomfördes för många år sedan. Eftersom jag är mentalsköterska och har jobbat på både Långbro och Beckomberga har jag lite inblick i hur det förhåller sig.
Mina tankar for då till de som slussades ut till eget boende, som det så vackert heter. Hur man nu kan kalla det eget boende om de förpassas till en lägenhet där de inte ens klarar av att bo själv.
Jag har med egna ögon sett hur en sådan lägenhet snabbt förvandlades till rena rama soptippen. Eftersom personen inte orkade diska, städa, plocka undan eller ens fixa ett stopp i toaletten kan ni kanske tänka er hur det såg ut efter ett tag.
Hur grannarna upplevde det hela vet jag inte. Men jag kan ana. Lukten var markant. Mannen ifråga hade även ovanan att vara vaken på nätterna och föra oljud. Han talade (högt) med de röster han hade inne i sitt huvud. Nå, han måste väl prata med någon? Nu när samhället förvägrat honom den enda gemenskap han kände till, sjukhusmiljön.
Nu rustar de ned än mer har jag förstått. Psykakuter är en bristvara. Psykmottagningar likaså. Samtalsterapi är numera en option bara för dem som kan betala för privat dito. För autistiska barn är det exempelvis snart två års väntetid för att få hjälp.
Men antalet psykiskt sjuka har inte minskat. Ekvationen går inte ihop. Folk behöver fortfarande hjälp. Folk lider fortfarande av allvarliga psykoser, lindriga neuroser, ätstörningar, tvångstankar, depressioner och you name it.
Förra året var det många brott som skedde av psykiskt sjuka. Vansinnesfärden genom Gamla stan som orsakade död och kaos. Mannen med spettet som attackerade ett flertal människor i vansinne utanför T-banan. En annan man påstod att röster styrt honom att döda Anna Lindh. Ja, listan kan göras än längre.
Trenden fortsätter även i år. Det verkar som många söker till de få akuter som finns kvar och det verkar inte som om de får någon hjälp. Att bli hemskickad med en liten påse piller om hela världen håller på att rasa samman låter inte i mina ögon som någon bra vård.
Mannen som häromdagen slog ned en man med en spikplanka hade sökt hjälp, men inte fått det. Nu svävar en man mellan liv och död bara för att en annan sjuk man tvingades till denna desperata gärning för att bli omhändertagen av samhället. Nu hamnar han i polisens "vård" och förmodligen rättspsyk till slut. Där verkar de sedan skriva ut dem lika fort som de kommer in. Han har redan varit i denna sväng en gång förut. Dödade sin fästmö med en stor sten, skrevs sedan ut efter ett halvår på rättspsyk.
En kvinna i Falun nekades psykvård, brände då ned huset samt försökte sticka sig själv i hjärtat med en kniv. Även hon hade skickats hem med en liten påse piller.
Det går inte att ha det så här längre. Återinför Långbro och Beckomberga, samt liknande runt om i landet. Vissa människor behöver den tryggheten att spärras in och där få lugn och ro, samt adekvat vård. För det är bättre än ingenting. De anhöriga till dessa förtvivlade människorna skulle säkert även de tycka att det vore bra.
// Annica Tiger
Annica Tiger februari 6, 2004 6:45 FM