« 35 grader | Startsidan | Katinka gästbloggar: 2 »

20 januari 2004

Katinka gästbloggar: 1

Jag får gästspela i Annica Tigers blog - antingen skall jag känna mig hedrad eller Annica känna sig nervös. Men det är nog bägge delarna :)

Just nu är jag lite låg. Jag har min egen "sorg" för tillfället. Min älskade laptop har dött. I förrgår så tog den sin sista suck och dog - bara sådär rakt av. I fem års tid har den funnits med mig och gjort mig sällskap i soffan, på landet, på toaletten, vid matbordet mm.
Det är sorgligt när dom digitala leksakerna bara försvinner, men å andra sidan så är det bara just det - digitala leksaker. Dom går att ersätta.

Det som däremot inte går att ersätta är människoliv. Jag tänker på dom två 18-åriga flickorna som mördades nyligen.
Två jämnåriga killar är misstänkta för mordet och massmedia har såklart redan fått vittring: Internet och då såklart Lunarstorm.
Sedan visar det sig att flickorna och pojkarna kände varandra utöver Lunarstorm. Dom träffades inte tack vare Lunarstorm, dom nyttjade Lunar alla fyra på precis samma sätt som i stort alla ungdomar gör idag.

Och nu kommer jag in igen på den digitala världen. När personer avlider idag, och om dom har varit ute på nätet, så är det idag en regel att dessa personers hemsidor blir som digitala minneslundar. Vänner - och då både riktiga vänner och enbart nätbekanta, nyttjar gästböckerna och skriver sina kondoleanser. Detta är ju en helt självklar utveckling. Folk har behov av att sörja och visa sin sorg, det har vi gjort i alla tider. Man gråter ut, skriver en rad i kondoleansboken och man minns.
Man har behov av att prata med andra vänner, digitalt som IRL, för att försöka finna svar på frågan: varför ?

Om vi nu ponerar att det är sörjande anhöriga och vänner som IRL sitter och samtalar eller bara har en minnesstund.
In kommer sedan en reporter från en landets största kvällstidningar och frågar dom sörjande: "em vill ställa upp på intervju och berätta om dom avlidna ?" Skulle en reporter göra så IRL ? Tveksamt, till och med för kvällspressen.

Men på internet så sker det. I dom döda flickornas gästböcker så har kvällspressens reporter sökt intervjuobjekt.
Reaktionen fråm sörjande kamraterna och anhöriga blev massiv och Lunar tvingades stänga ner gästböckerna. Hur i hela friden kan man agera så galet. Finns det ingen spärr som säger: "nej, detta är att gå för långt" ?

För övrigt är jag grymt avundsjuk på Annica. Jag vill också vara i värmen, dricka drinkar, lapa sol och bada och bli brunbränd.
Jag försöker intala mig att det inte är _så_ illa trots allt här hemma. Det _kunde_ ju ha varit kallare, blaskigt på gatorna, snöstorm och hagel och så vidare. Men hur jag än försöker så går det inte. Jag vill till värmen, och gärna med en ny laptop som sällskap i så fall.
Time will tell, time will tell.

I morgon väntar en pärs för mig. Jag skall fotograferas för en tidningsartikel och är det något jag avskyr så är det just att bli fotograferad. Jag får klumpar i magen av kameror och jag begriper inte att jag gått med på det här. Jag förundras över alla som klarar av att se så naturliga ut och som det är som vilken sak som helst att bli fotad. Hur bär ni er åt ?

// Katinka

Annica Tiger januari 20, 2004 9:55 EM