« Nytt budord | Startsidan | Lasse fick hjälp »
18 december 2003
Hemlös
Läst i Stockholms City:
Lasse, 49 år, har levercancer och har bara några veckor kvar att leva. För några dagar sedan skrevs han ut för att få vård i hemmet.
---------------------------------
Ja, jag kan tänka mig att många vill leva och dö hemmavid, nära de kära och i hemvand miljö. Vem skulle inte vilja det? Kruxet med Lasse är att han inte har något hem. Han är bostadslös och tillhör den växande skaran av hemlösa i Stockholm. Det enda Lasse önskar är att få dö i en säng med tak över huvudet och inte ensam i en trappuppgång. Är det en sådan orimlig sista önskan? Huddinge sjukhus menade på när han skrevs ut att det inte är deras problem.
Byråkratiskt svammel. Ett sätt att göra det enkelt för sig. Häromdagen såg jag ett program om några hemlösa finska män. De bor, eller rättare sagt vistas (eftersom de inte har några hem) i Stockholm. Det var något som snörptes ihop i halsgropen på mig, när jag såg programmet. Ingen människa är värd detta öde. Det spelar ingen roll vad som orsakat hemlösheten, det går aldrig att säga "Skyll dig själv! Sluta supa! Sluta knarka! Ta dig i kragen!".
Har man en gång hamnat i den sitsen är det nog inte så lätt att ta sig ur den, på egen hand. Visst är livet som en berg- och dalbana. Men vissa hamnar i så djupa dalar att en del kanske inte kan ta sig upp på egen hand.
Här borde våra sociala stödsystem kunna hjälpa till mycket bättre, än vad de tydligen kan idag. Fler härbärgen. Fler gruppboenden. Hjälp med att få en vettig sysselsättning och hjälp med att försöka få en mening med livet. För meningen finns, men det gäller att hitta den. Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar brukar jag säga. Men det ekar tomt. Mycket tomt. Man kan tappa sugen och till synes aldrig hitta den, oavsett hur många andra "tappade sugar" det finns.
Jag har själv svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att inte ha en egen säng att krypa ned i när det blir kväller. Jag kan inte sätta mig in i hur det skulle kännas att sova på nattbussen, natt efter natt. Jag kan inte sätta mig in i den vanmakt som en bostadslös måste uppleva. Inget jobb, ingen lägenhet. Ingen lägenhet, inget jobb. Jag har svårt att förstå hur man kan tappa fotfästet så totalt. Men bara för att jag inte förstår så inser jag att problematiken finns och att de behöver få stöd och hjälp. Det måste vi ha råd med.
// Annica Tiger
Annica Tiger december 18, 2003 6:54 FM