« Söndag | Startsidan | Bondfångare »
januari 05, 2004
Barlast
Jag såg ett program på TV4 i går som fick mig att fundera lite över hur lätt det är att manipulera via media, genom att spegla fakta ensidigt och vinklat. Det handlade om en doktor Mahmoody i Iran och programmet hette "Utan min dotter". Nå har väl de flesta redan räknat ut att det gäller maken till hon som skrev boken "Inte utan min dotter", som beskrev hennes flykt med dottern från Iran.
Nu påstår jag inte att mannen i fråga ljög som en borstbindare, men jag kunde för mitt liv inte ta till mig hans bild av historiens förlopp. Men det var intressant att se hur det går att vrida och vända på saker och ting, genom att bara visa myntets ena sida. Men jag kan tänka mig att många tog pappans parti här. Men med visshet om hur den patriarkaliska strukturen är i Iran och hur kvinnor där behandlas är det svårt att ta mannens parti i detta fall. Men hemska tanke....tänk om det är tvärtom? Jag är övertygad om att det finns sådana fall, både och.
Det framkom dock inget som motsade Betty Mahmoodys version av det hela. Det som övertygade mig mest om det felaktiga i hans version var (den numera vuxna) dotterns vägran att vilja träffa eller kommunicera med sin far. Trots ihärdiga försök från hans sida. Ett barn glömmer aldrig. Ett barn bär med sig minnena inombords. Ett barn blir vuxet, men barnet försvinner inte för det – det lilla barnet finns kvar djupt inne i själen, likt en osynlig ryggsäck som den vuxna tvingas bära med sig resten av livet. Det är därför det är så viktigt att i vårdnadstvister och i fall som ovan att ta tillvara barnets väl och ve. Vad mår barnet bäst av? Hur påverkas barnet av situationen? Kommer barnet i kläm? Slits barnet mellan olika lojaliteter? Vad är det för minnen barnet kommer att få bära med sig resten av livet i ryggsäcken? Ger du/har du gett ditt barn onödig barlast att bära i ryggsäcken som vuxen? En tanke att fundera över.
// Annica Tiger
Postat av Annica Tiger januari 5, 2004 05:53 FM
Kommentarer
Trött och sliten kan nog även den mesta, värsta seriemördare bli med åren :). Visst verkande han vara genuint ledsen, 16 år efter det som hänt. Men varför vill inte dotterna ha en kontakt med honom? Det måste ju finnas någon anledning till detta? Jag tycker ju att tiden brukar med tiden läka många sår, men tydligen inte här.
Annica
Postat av: Annica januari 5, 2004 12:42 EM
Man kanske ska tänka ett par gånger extra innan man skaffar barn med människor som kan tänkas vilja leva i ett annat land, landet de kommer ifrån. Det blir inte som vid en vanlig skilsmässa att man kan ha delad vårdnad. Lite jobbigt att veckopendla till Iran... Eller för all del till vilket annat land som helst.
Postat av: Monica januari 5, 2004 11:05 FM
Dokumentären var gjort av TV4 och finsk tv. Det hann jag se av eftertexten, vilket var det enda jag såg förutom sista scenen. Jag hade ingen aning om vad programmet handlade om. Det enda jag hann se var en äldre, trött, sliten och ledsen man. Nu vet jag inte vad jag ska tro om honom som person efter att ha fått bakgrunden. Men han är nog en äldre, trött, sliten och ledsen man ändå.
Postat av: Jontas januari 5, 2004 09:31 FM
Jag såg inte programmet - och jag är nästan glad för det. Jag har läst boken och sett filmen och känner dessutom många kvinnor och flickor från länder där de tvingats bära slöjor. Av alla personliga berättelser jag fått från dessa kvinnor har jag svårt att tro att pappan skulle vara oskyldig. Hur massor av dessa flickor förtrycks till och med här i Sverige och tvingas ha slöja och inte får leva fritt - det skrämmer mig att någon tydligen tagit parti mot dessa kvinnor i tv-programmet du berättar om.
Postat av: Chadie januari 5, 2004 08:37 FM