<<- Tillbaka

Nazifeminister och kvinnosvin -
om en mansrörelses framväxt

(Debatt - Enastående Nyheter nr 3, december 2000)

Under täckmantel av "barnens bästa" kallas kvinnor för argbiggor, manshatare, nazifeminister eller rent av kvinnosvin. En del av glåporden är förstås gammal skåpmat medan annat är nytt och hämtat från USA. Representanter för den svenska fadersrättsrörelsen har surfat på internet och hämtat idéer och intryck från både den kristna ultrakonservativa högern och den amerikanska fadersrättsrörelsen.

Fadersrättsaktivister, i USA såväl som i Sverige, sätter gärna likhetstecken mellan feminister och manshatare. UFR (Umgängesrättsföräldrars Riksförbund) en förening som grundades 1987 med syfte att ge socialt stöd och praktisk juridisk hjälp till umgängesföräldrar. De är remissinstans och har som mål att "barn har rätt till två boföräldrar". Enligt stadgarna arbetar UFR för jämställdhet i sociala, ekonomiska och juridiska frågor. Detta hindrade inte föreningens kassör från att i en intervju påstå att "feminism är rasism" och sedan kalla kvinnors åsikter för att vara "nazifeministiskt" (Södersvepet maj-2000).

Just ordet nazifeminist sägs vara myntat av den amerikanske ärkekonservative TV- och radioprataren Rush Limbaug. Han tillhör falangen som är emot abort och homosexuella, anser att kvinnans plats är i hemmet, vill införa både bön och aga i skolan och skyller fattigdomen på de fattiga. Kvinnoorganisationer som National Organisation for Women (NOW) är ett av hans hatobjekt tillsammans med Children´s Defense fund som driver kampanjer för att förbättra levnadsvillkoren för amerikas fattiga barn.

Sedan 1970-talet har den amerikanska fadersrättsrörelsen vuxit i styrka som en motreaktion på tuffare betalningskrav av underhållsstödet och genom ett ökat användande av internet. En del amerikanska websidor gör öppet reklam för att de kan hjälpa umgängesföräldrar att reducera eller fullständigt eliminera inbetalning av underhållsstöd (NOW 1999). Männen kan välja och vraka mellan en uppsjö av organisationer som saluför det mesta en nyskild far kan önska sig. Rörelsen är som en storindustri med mer eller mindre kostsamma erbjudanden som DNA-tester för att fastställa faderskap, ta hem barn enligt Haag-konventionen, detektiver, advokater,ekonomer, psykologer, terapeuter, socionomer eller meditationsgrupper. Alla säger sig ha djupa erfarenheter av skilsmässor. En socialarbetare skriver i sin meritlista att han är " Specialize in child custody issues, false domestic violence accusations, false child abuse accusations…." .

Att vara falskt anklagade är en het fråga för amerikanska organisationer. Som ett försvar för att fyra kvinnor per dag mördas i sina hem i USA och att 572 000 kvinnor årligen anmäler misshandel i hemmet kontrar fadersrättsorganisationer med att också kvinnor kan stå för våld eller att många män är falskt anklagade. Detsamma gör deras svenska motsvarighet. Istället för att erkänna våldet mot kvinnor gör svenska organisationer sitt bästa för att skjuta skulden på kvinnorna som blivit misshandlade. Kvinnor anses provocera fram sin egen misshandel. Likadant säger den svenska nätverksgruppen FRIS (Föräldrar i Sverige) som även de är remissinstans i frågor som berör barn. Enligt FRIS skulle många av de 20 000 fall av kvinnomisshandel som årligen anmäls i själva verket vara falska (Sundsvalls Tidning 21/7-00). Mäns våld mot kvinnor beror istället på att män känner frustration över att inte få gemensam vårdnad (ST 25/6-00). Kvinnor som blivit misshandlade av sina exmän och som startat en websida på Internet har ett flertal gånger haft besök av FRIS på sin anslagstavla. Kvinnorna har kallats för "argbiggor", farliga ultrafemister, "manshatare", "sjuka kvinnosvin" och "misshandelssvin".

Vad vill organisationer som UFR och FRIS egentligen? Under hurtfriska paroller som "Barnets Bästa" och "Barnets rätt till två föräldrar" framför de båda sitt budskap. Det är är allt från krav på lägre underhåll eller helst inget alls genom att alla barn ska bo växelvis hos sina föräldrar, till att barnen ska vara dubbelt folkbokförda och att bidragen ska följa barnet. De vill också att alla pappor ska ha det juridiska begreppet gemensam vårdnad om sina barn för att inte känna sig kränkta, särbehandlade eller förtryckta. Trots att det juridiska begreppet gemensam vårdnad i praktiken ingenting säger om hur mycket ansvar en förälder tar för sitt barn upprepas detta krav som om det vore den allenarådande lösningen på alla familjerättsliga problem. Som om vårdnadsformen ger barnen en mer ansvarstagande pappa. Men enligt SCB (92/93) var det endast 49 procent av alla barn till separerade föräldrar som hade regelbunden kontakt med sin andre förälder och träffade denne var fjortonde dag eller oftare. Trots att det fanns gemensam vårdnad för 93 procent (SCB 1998) av alla barn till föräldrar som varit gifta och för 81 procent av de barn vars föräldrar varit sambos.

Louise Sjöbäck

Skribent och medredaktör till Enastående Nyheter

<<- Tillbaka