Kvinnor är gisslan med lagens hjälp(GP 17 september 1999, debattartikel) Ungefär var tionde dag blir en kvinna i Sverige misshandlad till döds. Oftast i sitt eget hem. Oftast av sin nuvarande eller ex partner. Trots dessa faktiska uppgifter fortsätter samhället att se kvinnomisshandel som ett individuellt likväl som marginellt problem. Misshandel anses vara knutet till relationen mellan den enskilde mannen och kvinnan. För att inte tala om att misshandel ses som kvinnans angelägenhet. En av de ansvariga i Vårdnadstvistutredningen, som ligger bakom de förändringar i Föräldrabalken som trädde i kraft i oktober 1998, sade att "om min man slog mig skulle jag gå". En mycket vanlig uppfattning i vårt samhälle som tydligt visar okunnigheten angående mekanismerna i en misshandelsrelation. Fortsätter förföljaDe tre unga kvinnor som mördats nyligen hade minst en sak gemensamt. De var mödrar. Även om de hade lämnat männen i fråga och även om de, som i två av fallen, anmält densamme så har misshandeln uppenbarligen fått tillfälle att fortgå. Det räcker inte att lämna relationen. Samhället ger dessa män tillfälle att fortsätta förfölja, hota och misshandla kvinnorna och mycket av detta möjliggörs genom umgängesrätten med barnen. Två forskare i England, Marianne Hester och Lorraine Radford, utförde en undersökning för ett par år sedan där de kom fram till att rätten för barnet att träffa båda sina föräldrar sätts framför rätten till säkerhet för mor och barn. Attityderna i samhället, som också i förlängningen påverkar lagskrivningen, är att en man inte nödvändigtvis är en dålig far för att han slår modern. Ändå menar Hester och Radford att olika studier visar att upp till 70 procent av barnen till misshandlade kvinnor blir misshandlade eller utsatta för övergrepp av samma förövare. I dessa siffror är inte inräknat den psykiska misshandel det innebär för ett barn att bevittna faderns våld mot modern. Misshandlar brister i omsorgOm kvinnan sedan väljer att lämna relationen så fortsätter mannen att ta tillvara de chanser han får att fortsätta misshandeln och barnet är en bra väg. I Hesters och Radfords undersökning visade det sig att det var vanligt att dessa män var mer intresserade av att träffa modern i fråga än barnen. Det här är även bekräftat i en amerikansk studie. Misshandlande män slutade ofta umgänget med barnen när detta inte längre skedde via modern utan istället via en utomstående kontaktperson. Kvinnovåldskommissionen som tillsattes av regeringen 1993 och kom med sitt betänkande "Kvinnofrid" 1995 har flera slutsatser som stämmer överens med ovanstående. Bland annat kom de fram till att misshandlande fäder visar brist på omsorg och respekt för barnen genom att misshandla och förnedra mödrarna i deras närvaro. Fadersrätten betonasDessutom menar de att män som misshandlar sina kvinnor kan förmodas se på barnen på samma sätt. De påpekar även att kvinnomisshandel inte kan ses som ett marginellt problem. Fäder som misshandlar är med andra ord inte lämpliga vårdnadshavare och bör inte ha umgängesrätt utom i möjliga fall i närvaro av en kontaktperson. När Vårdnadstvistutredningen kom med sina förslag till förändringar i Föräldrabalken angående vårdnad och umgänge så sade de sig haft bland annat "Kvinnofrid" som underlag. Något spår av detta syns inte i det slutgiltiga resultatet och den vårdnadslag som idag gäller. I sitt betänkande menade de istället att varken övergrepp eller våld behöver utesluta gemensam vårdnad eller umgänge. Det ska givetvis beaktas men några ytterligare tillägg ansåg inte utredningen finnas något behov för. Istället ligger koncentrationen på umgängessaboterande mödrar. Umgängessabotage framställs som vanligt förekommande utan några som helst vetenskapliga undersökningar till grund. Hur vanligt umgängessabotage är finns därmed ej dokumenterat och inte heller vad som är orsaken bakom det umgängessabotage som förekommer. Finns det inte en stark anledning att tro att de mödrar som vägrar lämna ut barnen till fadern har en stark anledning till ett sådant agerande särskilt med tanke på de vetenskapliga undersökningar som visar hur vanligt förekommande våld och övergrepp är och hur dåligt rättsystemet är på att skydda kvinnor och barn från just detta? Gunilla Nordenfors menar det i sin bok "Fadersrätt, Kvinnofrid och Barns säkerhet". Nordenfors skriver att tanken om att kvinnor i alla tider och även idag har någon automatisk rätt till barnen är en myt. Gruppen Förälder i Sverige (FRIS) skriver i GP 9 september att det idag handlar om "mammas bästa" istället för "barnets bästa" och uppmanar till automatisk gemensam vårdnad. De senaste tio åren har dock fadersrätten betonats och de lagändringar som genomförts handlar mest om "faderns bästa". Nordenfors förklarar att myten om umgängessabotage har lyckats skrämma upp mödrar ordentligt. I lagtexten framgår att konsekvensen av umgängessabotage kan leda till vårdnadsövergång. De mödrar som ändå nekar fadern umgänge med barnen har förmodligen mycket starka skäl. De flesta kvinnor Nordenfors stött på kämpar tvärtom för att få fadern delaktig i barnens liv. Hur barnen mår är viktigt för de här mödrarna och dessutom ger det dem en chans till ett eget liv och avlastning i omvårdnaden av barnen. Det måste vara mycket få kvinnor som av ren hämndlystnad väljer att ta på sig hela ansvaret själv genom att neka fadern rätt att träffa barnen. Att bygga lagar på en sådan liten grupp människor är enligt Nordenfors helt vansinnigt. Ändå är det just det som har hänt. Numera kan gemensam vårdnad tilldömas mot en förälders vilja. Inför lagförändringen kritiserades det här just med tanke på utsatta kvinnor och barn. Från fadersrättshåll kallades då gruppen misshandlade kvinnor och barn för en minoritet och att man inte kan stifta lagar utifrån en sådan. Frågan är vilken grupp som är minoritet, orättvist behandlade fäder eller misshandlade kvinnor och barn. Dessutom torde det inte spela någon roll då lagen rimligtvis borde kunna skydda och hjälpa alla, minoritet eller ej. Gruppen Förälder i Sverige (FRIS) anser att det största problemet är att gemensam vårdnad inte alltid är automatisk. Jag ser det som förvånande att gemensam vårdnad är så vanligt förekommande (över 80 procent) med tanke på hur verkligheten ser ut angående våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Lägg där till den grupp fäder som har mycket bristfällig, om alls, kontakt med sina barn av egen vilja. I lagen står det "barnets rätt till båda sina föräldrar" och att umgänge med båda föräldrarna är viktigt för barnets utveckling och välbefinnande. Barnet har dock ingen rätt till umgänge så länge fadern inte vill. Dessutom kan kvinnojourerna intyga åtskilliga fall där barn hämtats skrikande och sparkande för att överlämnas mot sin egna vilja till fadern. Barn vet inte sitt eget bästa och blir i sådana fall anklagade för att vara helt manipulerade av modern. Dessutom har kvinnojourerna dokumenterat mängder av fall där rättssäkerheten inte fungerar och där barnen kommer i kläm. Samhället har valt att blunda för våld och övergrepp. Samhället har valt att tro att föräldrar kan sätta sig över sina egna konflikter och mötas i samförstånd angående barnen, oavsett om dessa konflikter innehåller våld eller ej. Kvinnor i samarbetssamtal ombeds att "blicka framåt" istället för att "hänga upp sig på" den misshandel som tidigare förekommit i relationen. Allt under betäckningen "barnets bästa". Fäder måste ta del från börjanAutomatisk gemensam vårdnad är inte möjlig i ett samhälle där man blundar för misshandel och övergrepp och där till och med dömda förövare får umgängesrätt och vårdnad under benämningen "barnets rätt till båda sina föräldrar". Automatisk gemensam vårdnad är inte möjlig i ett samhälle där det fortfarande finns en stor grupp fäder som inte bryr sig om sina barn över huvud taget. Att sträcka sig så långt som att säga att fäder blir diskriminerade bara för att det oftast är hos modern barnen bor och att det är modern som har enskild vårdnad i de flesta fall enskild vårdnad förekommer är att inte se verkligheten som den är. Den far som tar samma del av den praktiska vårdnaden från början, som tar ut föräldraledighet mer än ett par veckor i samband med semestern, som också är hemma med barnen när de är sjuka, som hämtar och lämnar på dagis har samma förutsättningar till vårdnad som modern. Dessutom ter det sig självklart att en förälder som utsätter sitt barn för fysiskt eller psykiskt våld (där våld mot modern inkluderas) likväl som sexuella övergrepp borde fråntas alla rättigheter till vårdnad eller umgänge. Så är det inte i dag. Det är dags för oss alla att öppna ögonen för verkligheten. Tre kvinnor, alla mödrar, har fått sätta livet till nyligen för att vi, samhället har blundat. Lillemor Dahlgren
Medlem i KAF (Kvinnliga Akademikers Förening) |
||||