<<- Tillbaka

Föräldrar tvingas samarbeta

(Göteborgsposten 1 oktober 1998 debattartikel)

I Sverige separerar ungefär 30 000 föräldrapar varje år, vilket innefattar runt 50 000 barn. De flesta av dessa par lyckas, trots sin separation, lösa frågan angående vårdnad, boende och umgänge själva. Andra med hjälp av samarbetssamtal som de frivilligt medverkat i genom familjerätten.

Det finns dock ett antal föräldrar som tvistar angående vårdnadsfrågan upp i domstol. Förändringarna i Föräldrabalken, vilka införs i dag, vill motverka dessa tvister. Dessutom vill lagstiftarna se till att gemensam vårdnad blir en mer utnyttjad vårdnadsform, trots att endast 18 procent har ensam vårdnad om barnen idag.

"Barnets bästa" skall komma i främsta rummet och vara utslagsgivande vid alla vårdnadsavgöranden. Dessa ord om "barnets bästa" inkluderas i dag i en inledande paragraf i Föräldrabalken. Tanken kan verka självklar. Ändå är just "barnets bästa" en aning diffus i lagen och saknar en stark definition.

Att döma av vårdnadstvistutredningens arbete, och det som ligger till grund för de förändringar som träder i kraft i dag, så har "barnets bästa" ändrats i sin innebörd. Det som förut togs hänsyn till - barns behov av trygghet och kontinuitet - får idag ge vika för gemensam vårdnad. Frivillig gemensam vårdnad har under hela nittiotalet ansetts som "barnets bästa", men nu går lagstiftarna längre och menar att gemensam vårdnad mot en förälders vilja också är att föredra.

Positiv inverkan av fäder

Gemensam vårdnad innebär nödvändigtvis inte gemensam praktisk vårdnad, och är inte att förväxla med delad vårdnad, eller det vi kallar växelvis boende. Trots genomslagskraften av just gemensam vårdnad under de senaste åren så har det inte inneburit att så många fler män tar det praktiska och vardagliga ansvaret för sina barn.

Vårdnadstvistutredningen har hopp om att den nya lagen skall fungera som en positiv attitydspåverkan och leda till att fäder tar mer del i det praktiska. Samtidigt förkunnar utredningen att de är medvetna om att fäder kanske inte bryr sig så mycket om att barnen bor kvar hos sina mödrar, så länge de får tillgång till den legala gemensamma vårdnaden, och med den både bestämmanderätt och total insyn i barnens liv. Kritiken mot de nya förändringarna i Föräldrabalken har kommit främst från organisationer som arbetar med att skydda utsatta kvinnor och barn.

De menar att det finns statistik som visar på hur vanligt förekommande våld och övergrepp faktiskt är, och att det i och med de nya ändringarna, blir svårare för kvinnor och barn att skydda sig. Enligt dem finns det för lite kunskap inom detta område, och man borde lyssna mer på varför en del kvinnor inte vill lämna ut barnen till barnens fäder, eller varför barnen själva protesterar mot umgänge. Att våld och övergrepp förekommer viftas bort och sägs vara ämnat att hamna under andra lagar. Detta trots att det finns vetenskapliga undersökningar som visar att övergrepp och våld fortsätter i samband med umgänge.

Lagarna i dag lyckas inte fånga upp de drabbade, och tanken om att umgänge alltid är att föredra gör att även en del män dömda för övergrepp och våld tillåts träffa sina barn. Dessutom händer det att fäder anmälda för övergrepp och/eller våld genast vänder målet till en vårdnadstvist och får anmälan att framträda som förtal från kvinnans sida.

"Umgängessabotage" en myt

Även i Vårdnadstvistutredningens arbete framhävs det att samtalsledarna för samarbetssamtalen på familjerätten anser det vara mycket problematiskt med att det förekommer så mycket anklagelser om våld och övergrepp. Inte att det faktiskt förekommer.

Fadersrättsrörelsen har blomstrat under det senaste årtiondet. Här i Sverige tillsattes i början av 90-talet en Pappagrupp av regeringen. Denna Pappagrupp hade som direktiv att se till varför så fåfäder utnyttjade sin möjlighet att vara hemma under föräldraledigheten, och utveckla förslag till att öka detta uttag.

Trots detta direktiv så handlar mycket av Pappagruppens rapport om just vårdnadsfrågor. I tidens anda talas det om värstingar - dessa ynglingar som hamnar snett i livet på grund av en frånvarande far. Att det finns män som frivilligt håller sig borta från sina barns liv nämns inte gärna, utan istället läggs skulden över på kvinnorna.

Myten om "umgängessabotage", dvs när modern aktivt hindrar fadern från umgänge med sina barn, började florera i början av 90-talet. Myt, just för att den framställs som vanligt förekommande trots att det inte finns någon vetenskaplig undersökning som stödjer detta. Att "umgängessabotage" utav ren bitterhet och hämnd verkligen existerar är en sak, men att skriva lagar utifrån en sådan ej vetenskapligt dokumenterad verklighet en annan.

Rättvisefråga mellan vuxna

En av Pappagruppens medlemmar uttalade sig i media om att man inte kunde stifta lagar utifrån en minoritet, och syftade då på utsatta kvinnor och barn.

Däremot verkar det accepterat att stifta lagar utifrån en annan minoritet, nämligen de orättvist behandlade fäderna. Allt detta under någonting som framställs som "barnets bästa". När det egentligen handlar om en rättvisefråga mellan de vuxna. I detta "barnets bästa" innefattas nämligen även att barn hämtas skrikande, sparkande och protesterande av polis för att träffa den andre föräldern. Barn vet tydligen inte sitt eget bästa.

Några "umgängesvägrande" fäder tvingas dock inte till umgänge med sina barn, vilket inte går ihop med orden om att umgänge med bägge föräldrarna i stort sett alltid är att föredra.

Några sanktioner mot de föräldrar som vägrar ta ansvar, utöver det rent ekonomiska, finns inga planer på att införa. Då plötsligt ses inte umgänge som något tillfredsställande eller som "barnets bästa". Någonstans i allt det här brister logiken, och det blir tydligt att det inte handlar om barns rättigheter lika mycket som det handlar om pappas rättigheter.

Jämställdhetsperspektiv saknas

Vårdnadstvistutredningen har gått emot direktiven och vägrat ett jämställdhetsperspektiv i son proposition. Detta motiveras med att vårdnadsfrågor inte har med rättvisa mellan föräldrarna att göra, utan endast handlar om "barnets bästa". Ändå är det just i fall som rör vårdnad och umgänge intressant att lyfta fram könsaspekter och maktrelationer mellan de vuxna. Kanske skulle vi då verkligen förstå mekanismerna bakom dessa tvister.

I bland annat Pappagruppens arbete talas det om "den diskriminerade mannen". Män är inte i särskilt hög grad föräldralediga, ägnar åtskilliga timmar mindre än kvinnor till den praktiska och direkta vården av barnen, och efter separation är det mycket få fäder som får ensam vårdnad om sina barn. Detta framställs som diskriminering. Skulden slängs på samhället i stort, på arbetsplatsen, på ekonomin, och sist men definitivt inte minst, på kvinnorna. Kvinnorna har makten över hem och barn. Kvinnorna vägrar släppa in männen i barnkammaren. De kritiserar dessutom männens sätt att ta hand om barnen.

Pappagruppen försöker föra fram att pappor behövs just därför att de är pappor. Mamma gör si och pappa gör så framställs på ett ganska föråldrat stereotypt vis. Det betonas hur viktigt det är att pappa inte förvandlas till en "mappa". Kvinnor måste "lära sig" att män gör på sitt vis. Pappor är mer äventyrliga och mammor mer överbeskyddande. Föräldrarna kompletterar på så sätt varandra, och underförstått innebär det att en förälder aldrig kan vara tillräcklig. Gemensam vårdnad framförs som det enda vettiga alternativet, och den legala gemensamma vårdnaden kan på många sätt ses som en förlängning av den traditionellt patriarkala kärnfamiljen. Mamma tar hand om det praktiska vardagliga medan pappa står för det äventyrliga likväl som han tar del i allt beslutsfattande.

Det behövs mer forskning

Från och med i dag vill lagen tvinga föräldrar till samarbete, då det anses vara "barnets bästa" om föräldrar kan nå samförstånd i vårdnadsfrågor. Samarbetssamtal ska bli i stort sett obligatoriska för separerade föräldrar, då det poängteras att den förälder som vägrar detta kanske kan ses sätta sitt eget intresse före barnets.

Gemensam vårdnad ska kunna tilldömas även mot en förälders vilja, också detta med motivation "barnets bästa", trots att forskning visar hur förödande ständiga konflikter mellan de vuxna är för barnet. Den legala gemensamma vårdnaden innebär att bägge föräldrarna ska vara med och fatta beslut rörande barnet. "Umgängessabotage" ska motverkas genom att domstol hädanefter skall kunna fastställa umgänge även vid gemensam vårdnad och besluta var barnet ska bo. Den mest lämpade föräldern anses vara den som bäst gynnar umgänge med den andre föräldern.

Det är uppenbart att det behövs fler undersökningar och mer forskning när det gäller vårdnad och vårdnadstvister. Lagen som den ser ut från och med i dag har inte i åtanke alla aspekter av verkligheten. Lagen bör skrivas om så att inte barnen kommer i kläm bland en massa myter.

Lillemor Dahlgren

Studerande på Institutionen för Kvinnovetenskap

<<- Tillbaka