<<- Tillbaka

Vårdnad till föräldrar som bryr sig

(GP debattartikel 10 oktober 1999)

När vårdnadsfrågor diskuteras från fadersrättshåll vrids fokusen ofta från "barnets bästa" till "pappas bästa". Det här är mycket tydligt i både Thomas Johanssons likväl som Jeff Carlings inlägg på GP debatt. Det är fadersrättsrörelsens tankar som i mångt och mycket ligger till grund för de förändringar som skett i både lagtext och attityder de senaste åren. Tanken om att barn behöver båda sina föräldrar halkar ofta in på att fäder måste uppmuntras till att känna sig behövda. Samhället ska killa männen under hakan för att de ska ta sitt ansvar som föräldrar.

Mammor anpassar sig

Vad som ligger till grund hos fadersrättsrörelsen är ett mycket stereotypiskt särartstänkande, vilket resulterade i "värstingdebatten" i början av 90-talet. Barn utan pappa halkar snett i livet, sades det. Att det fanns undersökningar som visade att så inte var fallet, utan att det istället handlade om misshandel, övergrepp och sociala problem inom familjen, verkade spela mindre roll.

Johansson talar om fäders svaga självkänsla och osäkerhet. Både den biologiska särartsdiskussionen vad gäller faderskap och "värstingdebatten", likväl som utpekandet av hemska, egoistiska mödrar som umgängessaboterar har lett till en svag självkänsla och osäkerhet hos mödrar idag. Mammor ska inte bara anpassa sig efter fäder och låta dem träda in som likvärdiga kandidater vad gäller vårdnad trots begränsat engagemang innan. De ska även vara med och killa samma fäder under hakorna, uppmuntra och pocka i fall där fäderna är helt ointresserade av barnen. Allt för att de fått lära sig att utan pappa halkar barnen snett i livet och att pappa behöver uppmuntras. Tala om känsla av otillräcklighet!

Både Johansson och Carling väljer att inte kommentera de fäder som av egen vilja är helt frånvarande i sina barns liv, eller har en mycket bristfällig kontakt. Kanske är det dessa Carling menar har blivit fäder mot sin vilja. Män kan dock undvika en oönskad graviditet, och det torde inte komma som en överraskning att just en graviditet kan bli konsekvensen av ett samlag.

Carlings resonemang låter mest som en dålig ursäkt för de som ej är villiga att ta ansvar för sina egna handlingar. "Barn har rätt till båda sina föräldrar," säger Carling, men bara om pappa vill, blir det osynliga tillägget. Kvinnor ska, enligt Carling, straffas för att de skaffar barn mot mäns vilja, likväl som de ska straffas för det umgängessabotage han påstår är vanligt förekommande. Män som umgängesvägrar har dock ursäkter bra nog för att slippa något straff. Att dessa män plötsligt skulle engagera sig i sina barn om de bara fick automatisk gemensam vårdnad är mycket naivt. Istället är tanken förödande.

Inte bara bland missanpassade

Män ska då vara med och fatta viktiga beslut angående ett barn de inte bryr sig om. Skulle dessutom vårdnad tilldelas på samma generösa vis till misshandlare som umgänge har gjorts hittills så talar vi om ren katastrof. "Barnets bästa" är knappast att tala om i ett sådant sammanhang.

Trots de faktiska uppgifter och siffror som finns väljer Carling att kalla misshandel och övergreppssituationer för minoritet. Mycket felaktigt tar han även steget vidare rätt in i myten om att sådana situationer bara uppkommer bland "socialt missanpassade" individer. Johansson menar att alla män inte ska straffas för att "vissa" beter sig illa. Även om Johansson håller med om att män som misshandlar och utför övergrepp ska fråntas sina föräldrarättigheter, så nämns det i förbifarten som någonting självklart. Det är inte självklart.

Gemensam vårdnad är att föredra. Växelvis boende är en bra lösning för många barn till separerade föräldrar. I ett idealiskt samhälle förekommer inget maktmissbruk, ingen misshandel, inga övergrepp. Vi kan dock inte stifta lagar med utgångspunkten att vi lever i ett idealiskt samhälle. Gemensam vårdnad eller växelvis boende kan inte ses som lämpligt i svåra konfliktsituationer. Som psykolog torde Thomas Johansson vara medveten om hur barn påverkas av de vuxnas ständiga konflikter. Gemensam vårdnad likväl som växelvis boende kräver ett mycket nära samarbete och en regelbunden kontakt mellan föräldrar, vilket inte går att kräva fram Vårdnad bör istället tilldelas efter praktiskt ansvar till föräldrar som bryr sig om sina barn, och som behandlar varandra och barnen med respekt. Det i sig borde vara en symbolhandling nog.

Lillemor Dahlgren

<<- Tillbaka