Stäng!
Mitt
hjärta
slits itu
NEJ, JAG KÄNNER
mig inte uppgiven. Inte
heller maktlös. För det
måste vara alldeles självklart fel att behandla ett barn på det
här sättet!
Jag har varit engagerad i några fall som gällt flyktingbarn,
om de skulle få stanna i Sverige eller inte, och där det ibland
gått så långt att bara polishämtning återstått. När man då fått
beslutsfattare att titta lite närmare på ärendet, eller tolka lagen
”för barnets bästa” som det står i lagen att man kan, ja då har
beslutsfattare ändrat sig och låtit just barnets bästa gå före
prestigen.
Det gällde till exempel i fallet med den förlamade
fjortonårige pojke som skulle lämna en trygg tillvaro med sju
kusiner och farbror i Sverige för att skickas tillbaka till
Kurdistan, till farföräldrarna i 85-årsåldern som inte orkade
lyfta honom och där han kröp grusvägen till skolan på sina
bara armbågar.
Det gällde de afrikanska flickorna i tioårsåldern som skulle
skickas från en trygg tillvaro hos en moster och kusiner i
Sverige tillbaka till ett land i krig, till ett land där man trodde
att det möjligen fanns en släktings bekant som kunde ta hand
om dem.
Det gällde syskonen Soto som skulle lämna en trygg
tillvaro med nära släkt i Sverige och skickas till hårt
missbrukande, våldsamma föräldrar i Chile.
I DESSA FALL ändrade sig beslutsfattarna och tolkade
lagen för barnens bästa. Det är ju tack och lov så i Sverige att
det ska vara, och är, möjligt att ändra beslut som är
uppenbart felaktiga.
När jag första gången såg en notis, en lördag, om att
Kimberley och hennes bror skulle utvisas mot sin vilja till
Sydafrika och att de skulle överlämnas till pappan klockan 12
på måndagen ringde jag upp journalisten och frågade om
detta verkligen var sant. Jag frågade hur gamla de var. Sju
och tolv och ett halvt!
Det var uppenbart att barnen ville stanna med sin mamma
och sin fjortonårige bror i Sverige (fjortonåringen hade fått
bestämma själv). Jag tänkte på mina egna barn: Vilken
fullständigt omöjlig tanke att dela på dem och tvinga dem bo i
olika länder!
Jag började rota i det hela, ringde advokat Tryggve
Emstedt, som senare kom att ta hand om Kimberley-fallet,
och frågade om en tolvåring verkligen inte har rätt att
bestämma själv var han vill bo. Jo, det får en tolvåring i
Sverige. Ja men, då är ju beslutet felaktigt!
Jag får dessutom reda på att barnen kunde ha hämtats av
pappan redan på fredagkvällen, efter beslutet i länsrätten
samma dag. Men någon human person tyckte att de kunde få
tid att packa och vara med mamma och storebror över
helgen.
Mamman Angela hade genast överklagat
beslutet till kammarrätten. Därför skulle
ärendet rent formellt tas upp på måndagen
klockan 10, två timmar före
överlämnandet. Jag ringer kammarrätten
måndag morgon, får tag i en nämndeman,
påpekar för henne det felaktiga i beslutet
med tolv-åringen och talar dessutom om för
henne att jag har informerat media. Jag
hade också förstått att man inte ens tagit
upp de intyg som fanns där barnen "tydligt
och klart uttryckte sin önskan att stanna
med mamman".
Nämndemännen samlas till beslut. Man inser felet med
12-åringen och ändrar sig – men Kimberley, som bara är sju
år, ska mot sin vilja, skickas tillbaka till pappan.
Nu slits mitt hjärta itu! Tanken på att en sjuårig flicka ska
lämna sina båda bröder och sin mamma och skickas till en
våldsam pappa på andra sidan jordklotet – ENSAM! – är
fullständigt outhärdlig. Detta måste ju vara FEL!
JAG FÅR OCKSÅ VETA genom vänner till Angela,
mamman, att Kimberley, förra gången hon var skild från
modern och bodde hos pappan, försökte flyga hem till
mamma, från tredje våningen, och bröt lårbenet...
Tror nämndemän och domare att det är en konspiration mot pappan
Kan det vara så – en konspiration?
Eller är det så att, som en 72-årig nämndeman som dömt
Kimberley till utvisning, sade i en tidningsintervju: "Det har
länge varit så i Sverige att den heliga modern varit gynnad.
Det tycker jag är fel."
DET VILL HAN alltså ändra på nu. Jag tror mig veta att
många fäder blivit orättvist behandlade i vårdnadstvister, då
man fördomsfullt ansett mamman som den självklara
vårdnadshavaren – alltså inte brytt sig om vare sig fäder eller
barn. Jag tror att det gjort mycket skada i alldeles för många
familjer. Men jag hoppas att den fördomen inte längre präglar
beslut i vårdnadstvister.
Är det så att man, för att lindra sitt dåliga samvete för
beslut i tidigare vårdnads-tvister, nu nödvändigtvis måste göra
TVÄRTEMOT? Är det detta 72-åringen menar? Är det fler
än han som tycker så? Tycker man så högre upp i
rättsväsendet? Tycker man så ända upp till domaren?
Ska alltså Kimberley och hennes bröder
och mamma betala priset för den tidigare
rådande, skeva, inställningen till fäder och
de domar som därför fallit i
vårdnadstvister?
Just i det här fallet inser ju vi, alla normalbegåvade
människor, att mamman är den självklara vårdnadshavaren.
Låt det bli så! Sen får nämndemän och domare, som tampas
med dessa personliga problem efter tidigare domar, göra det
på annan plats och i annat sammanhang.
Låt för helvete inte Kimberley och hennes familj bli arena
för den uppgörelsen!
Suzanne Reuter
skådespelerska, trebarnsmor
och niobarnsmoster
Stäng!