Stäng!

Mitt hjärta slits itu NEJ, JAG KÄNNER mig inte uppgiven. Inte heller maktlös. För det måste vara alldeles självklart fel att behandla ett barn på det här sättet!

Jag har varit engagerad i några fall som gällt flyktingbarn, om de skulle få stanna i Sverige eller inte, och där det ibland gått så långt att bara polishämtning återstått. När man då fått beslutsfattare att titta lite närmare på ärendet, eller tolka lagen ”för barnets bästa” som det står i lagen att man kan, ja då har beslutsfattare ändrat sig och låtit just barnets bästa gå före prestigen.

Det gällde till exempel i fallet med den förlamade fjortonårige pojke som skulle lämna en trygg tillvaro med sju kusiner och farbror i Sverige för att skickas tillbaka till Kurdistan, till farföräldrarna i 85-årsåldern som inte orkade lyfta honom och där han kröp grusvägen till skolan på sina bara armbågar.

Det gällde de afrikanska flickorna i tioårsåldern som skulle skickas från en trygg tillvaro hos en moster och kusiner i Sverige tillbaka till ett land i krig, till ett land där man trodde att det möjligen fanns en släktings bekant som kunde ta hand om dem.

Det gällde syskonen Soto som skulle lämna en trygg tillvaro med nära släkt i Sverige och skickas till hårt missbrukande, våldsamma föräldrar i Chile.

I DESSA FALL ändrade sig beslutsfattarna och tolkade lagen för barnens bästa. Det är ju tack och lov så i Sverige att det ska vara, och är, möjligt att ändra beslut som är uppenbart felaktiga.

När jag första gången såg en notis, en lördag, om att Kimberley och hennes bror skulle utvisas mot sin vilja till Sydafrika och att de skulle överlämnas till pappan klockan 12 på måndagen ringde jag upp journalisten och frågade om detta verkligen var sant. Jag frågade hur gamla de var. Sju och tolv och ett halvt!

Det var uppenbart att barnen ville stanna med sin mamma och sin fjortonårige bror i Sverige (fjortonåringen hade fått bestämma själv). Jag tänkte på mina egna barn: Vilken fullständigt omöjlig tanke att dela på dem och tvinga dem bo i olika länder!

Jag började rota i det hela, ringde advokat Tryggve Emstedt, som senare kom att ta hand om Kimberley-fallet, och frågade om en tolvåring verkligen inte har rätt att bestämma själv var han vill bo. Jo, det får en tolvåring i Sverige. Ja men, då är ju beslutet felaktigt!

Jag får dessutom reda på att barnen kunde ha hämtats av pappan redan på fredagkvällen, efter beslutet i länsrätten samma dag. Men någon human person tyckte att de kunde få tid att packa och vara med mamma och storebror över helgen.

Mamman Angela hade genast överklagat beslutet till kammarrätten. Därför skulle ärendet rent formellt tas upp på måndagen klockan 10, två timmar före överlämnandet. Jag ringer kammarrätten måndag morgon, får tag i en nämndeman, påpekar för henne det felaktiga i beslutet med tolv-åringen och talar dessutom om för henne att jag har informerat media. Jag hade också förstått att man inte ens tagit upp de intyg som fanns där barnen "tydligt och klart uttryckte sin önskan att stanna med mamman".

Nämndemännen samlas till beslut. Man inser felet med 12-åringen och ändrar sig – men Kimberley, som bara är sju år, ska mot sin vilja, skickas tillbaka till pappan. Nu slits mitt hjärta itu! Tanken på att en sjuårig flicka ska lämna sina båda bröder och sin mamma och skickas till en våldsam pappa på andra sidan jordklotet – ENSAM! – är fullständigt outhärdlig. Detta måste ju vara FEL!

JAG FÅR OCKSÅ VETA genom vänner till Angela, mamman, att Kimberley, förra gången hon var skild från modern och bodde hos pappan, försökte flyga hem till mamma, från tredje våningen, och bröt lårbenet...

Tror nämndemän och domare att det är en konspiration mot pappan

Kan det vara så – en konspiration? Eller är det så att, som en 72-årig nämndeman som dömt Kimberley till utvisning, sade i en tidningsintervju: "Det har länge varit så i Sverige att den heliga modern varit gynnad. Det tycker jag är fel."
DET VILL HAN alltså ändra på nu. Jag tror mig veta att många fäder blivit orättvist behandlade i vårdnadstvister, då man fördomsfullt ansett mamman som den självklara vårdnadshavaren – alltså inte brytt sig om vare sig fäder eller barn. Jag tror att det gjort mycket skada i alldeles för många familjer. Men jag hoppas att den fördomen inte längre präglar beslut i vårdnadstvister.

Är det så att man, för att lindra sitt dåliga samvete för beslut i tidigare vårdnads-tvister, nu nödvändigtvis måste göra TVÄRTEMOT? Är det detta 72-åringen menar? Är det fler än han som tycker så? Tycker man så högre upp i rättsväsendet? Tycker man så ända upp till domaren?

Ska alltså Kimberley och hennes bröder och mamma betala priset för den tidigare rådande, skeva, inställningen till fäder och de domar som därför fallit i vårdnadstvister?

Just i det här fallet inser ju vi, alla normalbegåvade människor, att mamman är den självklara vårdnadshavaren. Låt det bli så! Sen får nämndemän och domare, som tampas med dessa personliga problem efter tidigare domar, göra det på annan plats och i annat sammanhang. Låt för helvete inte Kimberley och hennes familj bli arena för den uppgörelsen!

Suzanne Reuter
skådespelerska, trebarnsmor
och niobarnsmoster

Stäng!