Stäng!

Återigen visar sig Sverige från sin allra sämsta sida när det gäller att ta hand om våra barn, lyssna på dem och se till deras bästa. Har själv en dotter på 7 år, och ligger i en vårdnadstvist, med ingredienser som övergrepp på barnet och misshandel på mig. Precis som Marie skriver så pratar man inte här heller med barnet i vårdnadsutredningen, utan koncentrerar sig endast på vad pappan berättar och väljer att tro på honom. Umgängessabotage, det skriks det högt om, när barnen inte vill åka pga övergreppen. När man som förälder lyssnar på barnet, och tror på det, skall man alltså riskera vårdnaden i rätten, dit vi också snart ska. Hur i all världen är detta möjligt i Sverige år 2000?

Jag har inga problem att se varför det blir så, eftersom våra myndigheter är så himla flata när det gäller våra barn. I mitt fall tyckte soc att pappans handlande var oacceptabelt, men som man säger, barn behöver ju sina pappor( så tydligen är övergrepp att föredra framför en obefintlig pappa). Polisanmäla gör man heller inte, eftersom barnets berättelse och pappans berättelse går isär. Innebär att erkänner inte pappan så blir det ingen polisanmälan, och därmed är mamman en stor umgängessabotör.

Barnen lär sig FN:s barnkonvention i skolan, vad den innebär. De gör t.om. grupparbeten om barnkonventionen. Tv visar barnprogram på barnens tider som har namnet "Visst har barn rätt", som handlar om FN:s barnkonvention. En tolkning av den i dagens läge är att den gäller inte barn som på ett eller annat sätt har tvistande föräldrar precis som Kimberley och i mitt fall och många andras. Den saken är helt klar! Försök förklara det för barnet, den som kan!

Om Sverige började tillämpa barnkonventionen skulle fall som Kimberleys aldrig gå så långt, och vårdnadstvister kunna lösas till barnens fördel.

Molly

Stäng!