Järvzoo består i princip av en tre kilometer lång sträcka via en en välspikad träspång.

Björnungarna var söta att se på, fyra busiga nallar.

Mamma björn behagade bara visa sig en kort stund, hon låg annars och slappade i skuggen utom synhåll.

Vargarna stod jag länge och kikade på. Det var en hane och en hona. Men de gillade inte varandra, berättade skötaren när hon passerade förbi för att mata dem. De ska byta ut hannen till en som honan kanske känner bättre vibbar för. De slogs inte, men de höll avstånd från varandra. Inte ens ett samboäktenskap med andra ord, särbo i samma hägn.

Som sagt, ställningskrig i hägnet.

Denna ren låg precis vid starten i ett hägn, skadad och verkade faktiskt må riktigt dåligt. Jag hoppas den klarar sig. Ett horn måste ha trillat av, snacka huvudvärk.

Men något lodjur såg jag inte. De gömde sig bland klipporna och det hjälpte inte att scanna av med kikaren. Noll lodjur.

Myskoxarna såg pampiga ut.

En lite friskare ren.

Värsta rovdjuret är människan. Här ses en av denna art ivrigt spejande efter andra rovdjur. En Tiger som jagar med kikare.

Jag ville se Järvzoo för att jag läst och hört talas om det, men jag lär inte återvända. Kolmården är tusen gånger roligare. En tvåa på en tio-gradig skala.