« Avdelningen onödiga programvaror | Startsidan | Ja må hon leva... »

11 maj 2005

Civilkurage, ett ord vi kan stryka i ordlistan?

När jag var liten så fanns det alltid någon vuxen som vågade säga till om någon gjorde något olagligt eller gå in och förhindra bråk. Jag minns att min far en midsommar (runt 1970) gick emellan när ett gäng stog och pucklade på en kille med kedjor. De som vevade med kedjorna slutade faktiskt att puckla på den stackars killen, som beskylldes för att ha snott sprit av någon.

Nu verkar var och varannan småkriminell vara beväpnade, både med kniv och skjutvapen. Det skjuts för mycket, jag tycker att jag läser om det var och varannan dag att någon har skjutits till döds, blivit knivmördad eller som nu sist; ihjälsparkad mitt på en folktät gata i Stockholm, bara för att en kommentar fällts om att det är olämpligt att urinera i en port. Jag hörde om en tjej som blev våldtagen, helt öppet i tunnelbanan, och ingen vågade ingripa. Lägenhetsbråk, är det någon som bryr sig om sådant numera? Barn som skriker, när föräldrarna slås eller en av föräldrarna misshandlas. Ja, det finns ju öronproppar eller så höj ljudet på TV:n.

Vart är vi på väg? Har vi blivit så avtrubbade att vi inte bryr oss? Vänder vi bort blickan av rädsla av att bli inblandad? Eller har vi blivit så rädda att vi inte törs gå emellan? Vart har vårt civilkurage tagit vägen? Finns det för få poliser och nattvandrare ute på gatorna? Ja, man kan ringa polisen 112 - men hinner de fram? Om förövarna är ett gäng på fyra personer, kan inte åskådarna som antagligen ofta är fler än förövarna, gå samman och försöka få hejd på det hela?

Jag är oroad för utvecklingen.
Inte för min egen del.
Men för mina barnbarns skull.

// Annica Tiger

Annica Tiger maj 11, 2005 11:29 FM

Kommentarer

Jag tror ändå att civilkurage fortfarande finns hos många människor. Det är i stort sett alltid någon som griper in om något är på väg att gå fel. Kan inte tro något annat om oss människor. Att det sedan också finns de som inte vågar ingripa är förståeligt. Man kan inte kräva det av alla.

Drog mitt strå till stacken igår och det gick bra. Männen som var på väg att börja slåss avväpnades med ord från mig och en annan kvinna. Beskrev det i min blogg i lördagens inlägg.

Skrivet av: Susanne datum: maj 15, 2005 10:11 EM

Tar man ståndpunkt bör man även vara beredd på det ena och det andra. Antagligen bli halvt ihjälslagen själv eller slå halvt ihjäl någon annan om det nu skulle gå vidare från ordtjafts till våld. Avstår man från våld får man ta risken att få läppen sprucken, kanske tom mördad för att senare hamna i på nyheterna.

Man kan ju alltid hojta till för att sedan springa ifrån platsen för att kunna ringa polisen om man anser att man inte själv kan ingripa fysiskt. Är det verkligen för mkt begärt undrar jag ofta? Är det pinsamt att ringa snuten? Är det mer pinsamt att ringa snuten är att ta tagi det själv för att sedan fly undan?

Att avleda uppmärksamheten för att sedan retirera är inte fegs, det är bara ett strategiskt val i kriget som aldrig kommer att ta slut och offer får man alltid räkna med. Ibland kanske man får byta ut sin tand för någon annans liv. Life is like a game (och proteser finns ju alltid). Synd bara att man aldrig vet vad och hur hög insatsen är.

Civilkurage i tal är att tycka, använda huvudet är civilkurage när det väl gäller.

Skrivet av: Mickey J Barczyk datum: maj 13, 2005 11:31 FM

Ja.. det börjar på skolgården när lärarna vänder ryggen till mobbningen och det fortsätter på gatan där allmänheten håller för ögonen när medmänniskor misshandlas och våldtas...

från mitt perspektiv så har det alltid varit så.. ingen såg något.. och de som såg vände sig om..

ordet civilkurage är bara ett ord som råkat fastna i akademins ordbok.. ett dött ord... lite som latin.. det talas i lärda kretsar.. men för övriga är det något obekant..

/ micha

Skrivet av: Micha datum: maj 12, 2005 06:27 EM

Du funderar över om civilkuraget är borta, men jag tror inte att det är det. Jag tror att det handlar om att ju fler människor som skulle kunna ingripa desto färre gör det, eftersom ansvaret för situationen läggs på "någon annan". Ju större samhällen, desto mer likgiltiga verkar människor, men det är bara som det verkar. Folk bryr sig, däremot tror de att någon annan ska göra någonting. I stora samhällen behövs särskilt utsedda ingripare eftersom folk annars blir väldigt osäkra på vilken roll de ska spela om en hotfull situation dyker upp. Det har ingenting med civilkurage eller rädsla att göra, det är helt enkelt bara vanlig förvirring.

"Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när de äldre kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter vid bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare."
Sokrates, 469-399 f kr

Skrivet av: Jenny datum: maj 12, 2005 07:48 FM

Civilkurage och bristen på det, har mer eller mindre fått ett mer markant ansikte än det tidigare hade. I dag uppmärksammas händelser på ett helt annat sätt och kan också därför ge mer långtgående konsekvenser vid ett agerande från vittnen, direkta eller indirekta.

Flathet har alltid existerat som jag menar, vända andra sidan till och varken se eller höra och framförallt absolut inte ingripa. Med ingripa menar jag inte handgripligen ingripa för man kan ingripa på så många olika sätt, telefon, kontakta myndgheter osv.

Idag finns risken att drabbas som grundorsak för många att inte våga samtidigt är det katastrofalt eftersom ju fler som väljer att varken veta, se eller höra desto större makt och kontroll får dom som borde stoppas och ju räddare blir vi osv, osv. Cirkeln sluts ju alltid någonstans.

Jag är tacksam att jag sällan är där det händer grejer för jag är så pass dum vad gäller min egen direkta säkerhet att jag bara gör utan tanke på eventuella direkta risker för min person. Jag menar om någon misshandlas så bara agerar jag nu och där och med stor risk för att själv pucklas på istället.

Samtidigt behövs direkta och ondirekta ageranden för att få stopp och ju fler som faktiskt reser på sig och gör detta desto större möjlighet har vi väl att återfå det vi önskar ute på gatan, på arbetsplatsen (väldigt vanligt med vuxenmobbing), hos grannen, i skolan och i andra miljöer och situationer i vårt samhälle osv.

Skrivet av: Carina datum: maj 11, 2005 11:30 EM

Min uppfattning är att det finns många som fortfarande ingriper, som anmäler det de ser och hör osv.

När man inte själv är på plats är det lätt att undra varför inte någon ingriper när något händer. Men är det alltid så givet? Dels så är det inte alltid så lätt att faktiskt se vad som händer, även om man befinner sig nära. Sedan är det ju, som du själv är inne på också, inte helt riskfritt att ingripa. Jag tror i och för sig att reaktionen när något väl händer inte är att tänka så mycket, utan ingripandet "bara görs".

När det gäller barn är det inte heller så solklart att göra något, prata med dem, eller ta tag i dem handgripligt. En enkel tillsägelse till ett barn kan resultera i att du har ett gäng barn eller äldre syskon runt omkring dig nästa gång du går ut. Din cykel vandaliseras osv. Alltså att det kan bli följder av det som är större än det positiva som ingripandet innebar.

Jag tycker det är viktigt att vi inte bara ser på, långt viktigare än övervakningskameror osv. Ändå så har jag förståelse för att man emellanåt väljer att se åt andra hållet.

Skrivet av: Åsa datum: maj 11, 2005 09:42 EM

Annica, du får svar på din artikel av mig här:

http://kashimashita.blogspot.com/2005/05/slogs-fr-mitt-liv-mot-nazister-i-mitt.html

Skrivet av: Hankins datum: maj 11, 2005 07:59 EM

Min rubrik var lite provocerande. Det är inte alltid saker var bättre förr, men när de då slogs på dansbanorna var det ofta man mot man, näve mot näve.

Idag verkar det vara mer så att det är ett helt gäng mot ett eller två offer. Våldet är grövre. Unga människor verkar sakna respekt för andra människor, saknar empati, inte alla givetvis men en del som hamnat i fel sällskap.

Annica

Skrivet av: Annica Tiger datum: maj 11, 2005 03:37 EM

Skrev om det i bloggen igår. Undrar varför empati är en bristvara idag. Uppfostran? Skolan?

Klart vi måste fortsätta att bry oss! Jag blir hellre angripen själv än ser på när någon annan blir det. Annars skulle jag inte kunna leva med mig själv.

Skrivet av: Iréne datum: maj 11, 2005 03:02 EM

Jag är mera undrande. I mina ögon är det enda riktigt avvikande med Förr att det var annorlunda. Å andra sidan har jag inte levat särskilt länge för att kunna berätta. En som gjorde det var en gammal härjedaling vars rosenkindade fru mindes det förflutna. Det var ju nästan något romantiskt över dansbaneslagsmålen förr! När jag, förmodligen uppkäftigt, undrade om hon kunde erinra sig några undantag blev hon fundersam. Hennes man sprang iväg och kom efter mycket stökande tillbaka med ett knogjärn utan like: "Aldrig att jag skulle gått på dans utan den här". Jag tappade orden, och hans fru frågade och frågade. Vem var hennes man och hur var det förr!?

Sedan är det ju det där med pronomen. JAG som vittne är engagerad, en på det hela taget dristig men bekymrad medborgare. DU som vittne vill väl men vågar inte när det gäller enligt principen: om inte om hade varit. HAN/HON/DEM som vittne är ignoranta och likgiltiga och på det hela taget fullständigt avtrubbade för att vare sig vilja eller kunna bry sig.

Skrivet av: ingmar datum: maj 11, 2005 01:17 EM

Jag har en vän som igår stog på vittneskonfrontation mot en hallick här i Göteborg. Han jobbar i ett serviceyrke och när alla andra runtomkring honom lät denna hallick styra och ställa över ett halvdussin prostituerade tonårstjejer från Polen så agerade min polare. Inte bara bokstavligen kastade han ut hallicken från sitt etablissemang (med en rad av hot om våld från den drabbade) han kontaktade polisen vid flera tillfällen till de till slut agerade och satte dit svinet. Snart är det dags för rättegång, då ska jag och en hel rad av mina polare vara i rättsalen för att visa vårt stöd till detta civilkurage! Fler måste våga agera mot de mörka krafterna i dagens samhälle! Stå upp mot svinen!

Skrivet av: Hankins datum: maj 11, 2005 12:55 EM

Kanske inte så konstigt med tanke på att man riskerar att få en kniv i magen. De flesta av oss vill ju inte dö, inte ens som martyrer.

Det är dessutom inte konstigt att det har blivit så här, med tanke på hur man skär ner på barn och ungdomar, avskaffar skolstödspersonal, skolpsykologer etc, stänger ungdomsgårdar och misshandlar flyktingar och invandrare socialt, matar barnen och ungdomar med våldsprogram på TV hela dagarna och pressar de vuxna i samhället så att de knappt orkar med sina barn.

Det tar bara fem år att skapa en värsting!!! Nu har Sverige arbetat intensivt på den saken i 15 år och vad förväntade man sig - man hade ju exemplet USA sedan länge?

Skrivet av: Kerstin datum: maj 11, 2005 11:43 FM

kunde inte uttryckt mig bättre själv, jag tänkte skriva något om det jag också under dagen...

Skrivet av: sara datum: maj 11, 2005 11:38 FM

Det där är något jag har funderat på länge! Tack för att du tar upp det. Jag förstår inte varför människor är så totalt jävla obrydda och bara låter saker ske.
Visst, jag ger blanka fan i de flesta andra i största allmänhet. Men nog tusan skulle jag ingripa om någon försökte våldta en tjej mitt framför ögonen på mig! Oj, så jag skulle ingripa. Såg jag en misshandel skulle jag ringa polisen. Etc. Men jag tycker mig se samma verklighet som du, att folk har slutat respektera liv, lag och ordning. Civilkurage är ett viktigt och vackert ord. Själv har jag läst på i lagboken för att veta vad man får och inte får göra när man ingriper i olika händelser, men den lagstiftningen tillämpas nog inte särskilt ofta numera...

Skrivet av: Gustav datum: maj 11, 2005 11:35 FM